Nya Zeeland och Australien är två av våra stop som varit positiva överraskningar! Båda med fantastisk vänlig atmosfär, skön temperatur och spännande arkitektur. Det slår oss att lekfullheten i husens konstruktioner slår det mesta vi sett. Speciellt i Melbourne är det verkligen en blandning mellan material, färger och stilar.

Det är även stor variation av människor, Nya Zeeland med sina stolta Maorier, vars motstånd och envishet att vägra koloniseras står i stor kontrast mot Aborginernas osynliga närvaro.

Eftersom vi ser hamnstäder först och främst är det dessa som först präglar intrycken vi får.

Aukland kändes välkomnande, varmt och trevligt, att hyra bil var enkelt och efter att ha avverkat 70 mil runt landsbygden känns det stundtals som man är hemma i Sverige eller på Englands landsbygd. På ett ställe fick Carsten och Eva, våra nyfunna vänner från Skåne ett blänk av vemod och hemlängtan i blicken, för det var verkligen Brösarps kullar med sina kor vi åkte förbi i det böljande landskapet.   

Vid ett besök  hos en maorifamilj som byggt upp en fantastisk kulturby fick vi (trots att det var stängt), en guidad visning av sonen i huset. Han kände till Sverige väl och hade så höga tankar om vårt rättvisa, icke rasistiska, samhälle att vi blev både stolta och skämdes en smula med tanke på hur verkligheten ser ut. Enligt honom levde de olika kulturerna sida vid sida men började av naturliga skäl, sammanflätas ( kärlekens egna vägar:) vilket förklarade att alla vägskyltar med ortnamn fanns på både engelska och maorispråk.

Ja, det var inte utan visst vemod vi lämnade Nya Zeeland för färd mot Australien, med Sydney som första stop.

Vilken stad, så levande och glädjerik! Besöket i den botaniska trädgården och att se Puccinis Tosca på Sydneys operahouse blir minnen som får en extra plats i hjärtat. Att Operahuset är ritat av danske arkitekten och att kaklet som klär in hela operahuset kommer från Höganäs gjorde att man som nordbo blev lite extra stolt. Det var med tudelade känslor vi lämnade Sydney, glädje för att under tre dagar fått ta del av staden, sorg för att vi hade kunna stannat längre.

Melbourne lämnade däremot inte lika stort avtryck. Kanske det är så enkelt att smaken är som baken? Det vi såg var en ganska rörig stad som trots en hel del likheter med San Fransisco kändes mer Viktoriansk och "tråkigare" än Sydney. Besöket på Melbourne museum var dock helt fantastiskt, vilka utställningar, vilket museum! Jag hade kunnat stanna betydligt längre, men som sagt, vad hinner man med på en dag? 

Igår avslutade vi vår 10 dagars visit på Australiskt land och vatten med en dag i Perth. En viss mättnad på städer bidrog till valet att åka till Caversham wild park för att äntligen få se djuren vi förknippar med Australien. Och visst fanns de där, de sömniga koalorna som sover mellan 18 och 20 timmar per dygn, kängurus som verkligen är konstiga djur, flyIng floxens, jättelika fladdermöss (flygande hundar) och krokodiler. På hemvägen med de lokala bussarna och tågen slog det återigen oss hur avsaknaden av ur-invånare ( till skillnad mot Nya Zeeland) var påtaglig.

Innan vi åter steg på båten i den charmiga hamnstaden Fremantle fick jag en lektion i Diggeridoo av en ung man som jobbade i en butik som sålde instrument och konst tillverkade av Aboriginer.

Vi avslutade även med en lokal öl på en pub där bordsgrannen visade sig komma från Köpenhamn men bott 40 år i Australien. Hans fru som kom från Tasmanien, en av Australiens stater, eller kommuner berättade om skammen hon kände över att alla Aborginer som bodde på Tasmanien avrättades av engelsmännen och hon först i vuxen ålder träffade " one of the natives"

Trots detta ser vi genuin vilja och en positiv grundsyn att försöka skapa ett samhälle där alla ska känna delaktighet och gå med rak rygg.

Idag är det resans 77 dag och på ett sätt går den in i en ny fas med andra kulturer att fascineras över. Nu bär det iväg mot Mauritius vilket innebär sju dygn till havs, den här gången över ett nytt hav, indiska Oceanen, därefter nästa kontinent, Afrika.

Tonga är en ö som verkligen lämnar spår i hjärtat. Kan det vara det faktum att det är den enda ön som inte koloniserats som gör människorna så vänliga, glada och hjälpsamma?

Det är stolta över att ha ett kungadöme där kungen också verkligen ÄR landets viktigaste person och som även är den som har sista ordet. 

Kvinnor och män är jämlika (som det verkar) och det odlas överallt. Cocos, jordnötter, frukter av alla de slag och även Tonga kulturen.

En fascinerande sak är deras gravar som visserligen är belägna på kyrkogårdar, men oerhört fantasifulla med dekorationer så som snäckor, blommor och andra prydnadssaker.

Under vår tur runt ön såg vi fantastisk växtlighet, utforskade gömda grottor med massor av fladdermöss som sov sin skönhetssömn och sedan handlade vi i de lokala handelsbodarna.

I likhet med de andra söderhavsöarna vilar en känsla av fullständigt lugn och människornas sätt att leva är stressens totala motsats. " Det jag inte gör idag, gör jag i morgon" är ord som fler vi träffar anammat.

Det dansas och spelas lite var stans och jag måste verkligen erkänna att Ukulelen kommer att förknippas med andra än George Formby efter den här resan.

Om en timme är vi framme på Nya Zeeland och ska under två dagar försöka få en glimt av livet där. Ser med spänning fram mot att besöka Maoriland.

Tahiti, en överraskningens ö.

Nu har vi tillbringat två dagar på ön som för många är sinnesbilden av paradiset och visst är det så på många sätt. Växtligheten är enastående, jag har aldrig varit med om en grönare oas och avsaknaden av giftiga/ farliga djur känns rätt skönt.

Igår åkte vi runt med en guide som förklarade hur livet på öarna fungerar. Det finns inga busshållplatser för bussen stannar där någon väntar och vinkar, om det finns någon buss vill säga. Här existerar inga tidtabeller eller fasta tider utan människorna är " laid back" som hon uttrycker det och visst verkar det stämma. Affärerna är öppna när det passar och människorna rör sig i sakta mak utan stress, kvinnor (ja män också för den delen) med blomkransar eller blommor bakom örat och den för öarnas, mycket speciella svarta pärlan runt halsen.

Det strålar en aura av styrka och stolthet från befolkningen, vilka även är påtagligt lika varandra med sitt långa hår och fantasifulla tatueringar.

Med tanke på 1700 talets puritanska England, förstår man att Tahitiernas öppna, sensuella och lekfulla syn på sex fick myteristerna från Bounty att fullständigt falla. 

De flesta vi möter, oavsett ladyboys eller kvinnor med svällande muskler, ler och är en smula flirtiga utan att det känns obehagligt och påträngande som när man är i vissa delar av Thailand där prostitution och förnedring känns påtaglig. 

Att det är en plats för lugn och ro men även kreativitet är det faktum att Gaugin och Jaques Brel valde att bosätta sig på en av arkipelagens  Marquises öar, tyvärr kommer vi inte besöka den ön.

När det nu gått 54 dagar och många ställen har besökts kan jag inte låta bli att känna en viss ilska över hur människor tvingats in i en religion. Överallt ser vi exempel på indianer ja ur-invånare över huvud taget, som stått mellan valet att konvertera till kristendom, lämna sina gudar bakom sig eller bli avrättade. Resultatet är raserade skulpturer, skändade gravplatser och tilltvingade vanor som passar det koloniserande landet.

Trots detta finns traditioner kvar och vissa högst levande. 

Ett exempel som funnits/finns i olika länder, (även Sverige) är att efter en förlossning grävs moderkakan, placentan ner i marken och ett träd, oftast en Cocospalm planteras på platsen med den övertygelsen om att trädet ger kraft till den nyfödda, som ett vårdträd. 

Just Cocospalmen är ansedd som livets träd här, eftersom cocosvattnet släcker törsten, cocosköttet mättar hunger och virket ger hus. En annan tradition är att familjemedlemmarna begravs i trädgården där man bor.

Idag åkte vi med jeep in i den för länge sedan slocknade vulkanen Mont Orohena. En färd på fyra timmar i den djupaste djungeln med vattenfall, floder och höga bergstoppar. Hibiskus, Flametrees, vildkrasse, klockranka och hundratals andra växter trängdes med varandra och det hade inte förvånat mig det minsta om en dinosaurie hade kommit traskande bland ormbunkarna.

Efter ett besök på pärlmuseet, en god middag och en avslutande polynesian folk show känns sängen extra skön och det börjar bli svårt att hålla ögonen öppna.

I morgon åker vi vidare till nästa Söderhavsö, Moorea och vem vet, kanske det är där som Pippi Långstrumps pappa bor!