Jag ligger i natten och hör motorns regelbundna dunkande samtidigt som rummet regelbundet, knappt kännbart, gungar fram och tillbaks. Omgärdad av det stora blå föreställer jag mig att vi ligger i en stor livmoder vars bärerska sakta vandrar fram över jorden, gung.....gung.

Fartyget vi färdas med är så kolossalt stort att jag fascineras över att det överhuvud taget flyter, det övergår liksom mitt förstånd (och då måste jag ändå erkänna att jag tycker mig förstå ett och annat, åtminstone ibland) 

Tolv våningar högt, som ett höghus, brusar vi majestätligt eller rättare sagt, drottninglikt (de flesta båtar har ju kvinnonamn) fram på Atlantens vatten, följt av flugfiskar och delfiner som andra sett, men inte vi. Det är lite som tomten, alla vet att han finns men ingen har sett honom, eller om det var tvärtom....

Trots det känner jag ingen oro att vi ska missa den upplevelsen, för det är bara början på vår resa och jag vet att många olika slags havsväsen kommer att dyka upp framledes.

Jag ler och känner en stor glädje över att uppleva den här resan på ett sätt som ger möjlighet till upplevelser, vila och kreativitet, allt med utgångsläge från det trygga moderskeppet där vi har dockat under resan. Allt har sin tid och charmen med att luffa runt utan att veta var man sover kommande natt, är lika stor som att bo på ett flytande lyxhotell, de är bara olika upplevelser med varierande bekvämlighet helt enkelt. Men i ärlighetens namn kan jag villigt erkänna att åldern tar ut sin rätt och det är ganska, eller rättare sagt väldigt skönt att ha toalett och dusch där man bor samt att varje dag gå till ett dukat bord...

Dunk, dunk, motorn fortsätter att likt skeppets hjärta slå med regelbundna hammarslag och jag summerar i mörkret hur de senaste dagarna i varit.

Efter våra 6 dagar i Brasilien är det några ord som kommer upp, varmt, färgglatt, mosaik, smutsigt, fattigt, rikt, palmer, människor i alla nyanser och sambatakter. Trots varningar om överfall och våldsamma rån där fingrar blir avklippta med sekatörer i jakt på ringar, bussar blir kapade och kollektivt rånade av ligor samt taxichaufförer som kidnappar sina kunder har vistelsen varit lugn.

Med start i Recife där Kulturhuset lämnade störst avtryck, vidare till Maceio sedan Salvador Bahia  staden som var den första där portugiserna landsteg och som avslut två dagar i Rio där en fantastisk guide första dagen, visade oss delar av denna kokande stad.

Vi har rest med taxi och lokalbuss, vilket är ett logistiskt underverk då det bor 16 miljoner människor i Rio de Janeiro (Rio uttalas huih) Åkt linbana till Sockertoppen, rälsbuss upp till Christusmonumentet och en väldigt kort men ändock, spontan "sambadans" på Copacabanas strand. Sist men inte minst har vi ( trot eller inte, ni som känner mig) shoppat, tvättmedel i livsbutiken. Det är dyrt att lämna in kläder till tvätt på vårt flytande Hotel och det känns lite förödmjukande att lämna bort sina skitiga kläder, ( ja, ja det ingår i arbetsuppgifterna och ja, ja det skapar arbetstillfällen, men ändå...fyra månader är fyra månader) så vi tvättar själva i badrummet.

Skämt å sido, men att resa runt i världen och hasa omkring i affärer bland krimskrams made in China, kläder och skor fast man redan har så det räcker och blir över, bara för någon slags glädje i att köpa, "shoppa" känns som bortkastad tid. Däremot besöker jag gärna lokala marknader och köper frukt eller ett vackert hantverk eller smycke, tillverkat med omsorg.

Alla är vi olika, men för mig är tiden dyrbar och jag använder den hellre till att åka på en guidad tur med överblick över stadens struktur (om så från ett turistperspektiv, älskar hop on hop off turer) sitta på ett café och betrakta folklivet, få spännande möten med främmande människor eller att skriva och fotografera.

Bredvid mig hörs andetagen från Bill, en av de tusentals människor som sover här på båten och jag hoppas att snart tillhöra den skaran. I och för sig behöver jag inte känna någon stress om sömnen uteblir eftersom det är två dagar till sjöss innan vi når Uruguay och vi har inget inbokat, förutom att leva. 

Godnatt världen och farväl Brazil