Brazil

Sol, samba, karnevaler, caipirinha och Copcabana. Naturligtvis finns där så oändligt mycket mer som Amazonas, fantastiska byggnader, människor av olika slag, rikedom samt dess motpol fattigdom. 

Under vår Brasilienvisit besöker vi olika städer som både har karaktären av Västindiens pastellfärgade hus och portugisernas arkitektoriska inflytande i form av mosaik på byggnader, trottoarer och souvenirer.

I Salvador Bahia fanns tydliga och levande spår av slavarna, som tom fick lov att bygga en egen kyrka men även finns som minnesmonument och staty på torget.

Förra gången jag var i Brasilien berättade guiden vi hade, om de tre olika folkslag som skapat befolkningen. Urinvånarna indianerna, sedan portugiserna som steg i land för att erövra, kolonisera och tvinga på indianerna kristendomen och sedan slavarna som hämtades från Afrika. 

Enligt henne, som var stolt över sitt Afrikanska ursprung var hierarkin tyvärr densamma nu som då, ju vitare skinn desto högre status. Guiden i förrgår berättade samma sak med den skillnaden att idag finns ingen hierarki, alla är jämlika. Hennes tydliga portugisiska bakgrund med sin ljusa hy kanske spelade en viss roll, vilket är en ren spekulation eftersom jag inte har en aning.

I går var det en hel dag till sjöss och det var stekande hett vart vi än gick på fartyget, havet låg blankt och det kändes nästan overkligt. När erbjudandet om att få tillverka sin egen karnevalshatt basunerades ut vaknade åttaåringarna inom oss och under ett par timmar klipptes och klistrades det för fullt. Vi var väl en så där 10-15 kvinnor i varierande ålder och så sir Bill som han kallas här på båten, alternativt mister Icecream. 

Jag är övertygad om att fler av de förbipasserande männen med glädje skulle varit med och pysslat, men hindrats av farbrorn i deras hjärna som lagt leken bakom sig. Barnet i hjärtat fick helt enkelt stiga åt sidan med undantag av en äldre herre från Japan. Han satte sig ner och med koncentrerad min vek han prydligt papper i vackra formationer som han omsorgsfullt häftade fast på sin hattstomme. Det slog mig först efteråt att hans självklara deltagande naturligtvis har med att göra med Japans tradition att arbeta med papper som konst Origami, så det finns ingen genustänk där inte.

Till många medresenärers glädje, bar vi med stolthet våra hattar då vi gick till middagen, där våra underbara bordsgrannar eller snarare bordsvänner hälsade Mister och Mrs Icecream välkomna med ett stort och hjärtligt skratt. Ja, vi har verkligen haft tur då slumpen sammanfört oss med Lasse, Sylva, Karsten och Eva, fyra nyfunna vänner där vetskapen om att äta middag tillsammans under största delen av resan bara känns trevligt och tryggt. Hitintills har middagen och diskussionerna varit så intressanta, lärorika och långa att vi alltid blir sist kvar i restaurangen och givit oss själva gruppnamnet " Snillen spekulerar"

Nu sitter jag och skriver som även det är en viktig del av livet ombord, drickerett glas läskande isvatten, kisar mot land och vet vad som väntar.

Om två timmar kommer vi till Rio de Janeiro och jag lovar att dansa samba på Cobacabana!