Blå himmel, varma vindar och en sol som är efterlängtad.

När jag tittar ut över Atlanten kan jag inte låta bli att tänka på Stefan och hans vän som även dom tog sig över Atlanten med båt, med den stora skillnaden att det var en roddbåt. Om vi känner oss pyttesmå på det stora havet hur kände inte ni, Stefan? Och träningen en timme om dagen, ni måste ha tränat dygnet om,

För ett par timmar sedan passerade vi en vulkan-ö som såg öde och spöklik ut, men enligt uppgift från personalen, en plats där vissa fågelarter häckar. Det blev ändå en viss uppståndelse bland oss passagerare och efter fyra dagar med hav, hav, hav kändes det spännande och jag hade lust att ropa " Land i sikte, kamrater!"

Fåglarna som sedan dess följer oss ser ut som vittrorna i Ronja Rövardotters värld, med långa, svarta vingar som utklippta siluetter av svart papper mot den blå himlen.

Havets vatten som från början, när vi la ifrån Savonas hamn, var grått och kallt blir mer och mer koboltblått och det brusande skummet som bildas i båtens kölvatten ser ut som turkos sorbet eller snarare sån där Slush som säljs i USA ( och kanske i Sverige).

I takt med att temperaturen stiger, blir färgerna starkare på hav och människor, själen börjar hitta hem och musiken går i Sambatakt.

Det är kväll och i morgon vaknar vi i Brasilien efter fyra dagar till sjöss och det ska bli skönt att få gå på fast mark igen.