Efter en förmiddag med skrivande och annat arbete gav jag mig in till staden i mitt hjärta, där mina fina vänner bjöd på glögg och tilltugg, vilket blev en varm start på eftermiddagen. 

Oavsett vad man tycker om julen är det onekligen väldigt lätt att känna myskänslan som skapas i det nedtonade dagsljuset.

Överallt lyser lampor och ljusslingor med vita eller kulörta lyktor och visst har blygseln över alltför kitschiga dekorationer, mer och mer försvunnit. Det är lite som att man kan ursäkta sig över slöseriet, överdådet, med det faktum att julen är kort, vilket är en sanning med modifikation. 

Nåväl, efter besöket vandrade jag Drottninggatan fram och trots att det var kolossalt mycket människor, kände jag ingen stress, snarare lugn vilket förvånade mig. Kanske är det så att även stressen till slut mattas av när man levt med den under lång tid? Eller kanske är det så att lugnet före stormen egentligen är lugnet efter stormen och även gäller händelser som i sig gett stor sorg, vilket förluster av människor gör. Tänker med sorg i bröstet att det blir första julen som Jan Olof inte kommer sitta klistrad framför ett av julens bästa program, " Kan du vissla Johanna" utan får träffa Per Oscarsson i himlen. Första julen då jag inte får äta den godaste, inlagda sillen som finns.

Med Gamla stan som mål vandrade jag gatan fram och njöt av det faktum att jag inte behövde köpa någonting, utan där vägen, inte målet var mödan värt.

På galleri Cupido ställde min gamla skolkompis från grundskolan, Ulrika Thoren ut sina alster och det var intressant att se hur hon använt tekniken emaljering i sina konstverk. Lika intressant var det att där stod vi, två elvaåriga flickor i två medelålders kvinnors kroppar och var tillbaks på sjuttiotalet.

Efter ett avslutande besök på julmarknaden kändes en viss mättnad att trängas med människor så det bar hemåt.

Nu sitter jag och lyssnar på Billie Holliday och har en rykande kopp glögg framför mig. 

Säger som Jacob Dalin,