Vaknade idag påskafton och fick en otrolig hemlängtan eftersom påsken är den högtid jag tycker mest om, ja mer än julafton eftersom det är vår i luften och man umgås på ett varmt och kravlöst sätt. Sedan tycker jag om att ge bort påskägg till mina älskade barn, trots att de är vuxna.

Tittade runt i rummet och konstaterade att det var inte så mycket till påskstämning där, så vad gör man när Indiska oceanen brusar utanför och det är närmare trettio grader?

Först tänkte jag klippa av fem cm av håret och binda små påskvippor men hade varken tråd eller någon form av ris, så jag ritade ett påskris med fjädrar och satte på väggen.

Sedan blev det ägg, lax, kaffe och en påskbulle till frukost.

Nu är vi på väg mot Mosambique och jag summerar de sista resmålen.

Mauritius och Reunion, två öar så nära varandra men ändå så långt ifrån varandra. 

Ju mer vi reser, desto mer slår det mig hur lite jag egentligen känner till om jordens länder.

Jag kan villigt erkänna att just geografi är det ämnet som under grundskolan intresserade mig minst, även den svenska. Kanske var det ett stöddigt (omedvetet) 08 syndrom, för bodde man i Stockholms innerstad behövde man liksom inte veta så mycket om andra ställen.

Jag vet att jag tyckte Råsunda i Solna (som jag senare flyttade till) kändes som bondvischan, precis som Gullmarsplan och Lidingö. Därför är det extra roligt att lära sig mer om de ställen vi besöker, vilket under resans gång både varit på gott och ont.

Ta exempel Mauritius som jag enbart förknippat med begreppet paradisö där palmer och vita stränder dominerar, men som är spännande på fler sätt än det. 

Först kom portugiserna hit och sedan holländarna som tyvärr bidrog till att såväl Ebenholtsträdet som Dronterna försvann från ön.Idag är Dodon en symbol för ön och finns avtecknade på såväl sedlar som den lokala ölen. 1715 kom fransoserna och då Mauritius blev självständigt 1968 var de ( och är fortfarande) starkt kopplade till England.

Den färgglada flaggan symboliserar mångfalden av olika religioner som "samsas" här. Ja, jag skriver samsas för enligt fler av de personer vi träffar råder respekt och acceptans mellan de olika åskådningarna, så stämmer det ( vilket jag inte vet, har ju bara stannat i två dagar) är det en paradisö på det sättet också.

Naturligtvis badade vi i blå laguner med turkosblått, salt vatten och njöt av solen precis som man ska på en paradisö.

Reunion blev en stor kontrast där vulkanerna fortfarande var aktiva och hela ön stack upp som en topp ur havet, vilket bidrog till att bara 500 meter från land var havsdjupet 3000 meter....

Guiden Jean Luc var entusiastisk och hade ett stort intresse av den politiska och sociala utvecklingen på ön. Han gav en utförlig historielektion och förklarade, lätt uppgivet att Frankrike såg Reunion som en belastning eftersom de behövde importera i princip allt och arbetslösheten var stor. Detta som följd av den stora mängd afrikaner som hämtats som slavar för att arbeta på fälten med sockerrör och som vid slaveriets avskaffande stod utan mat och uppehälle.

62000 människor som varken hade mat eller husrum på denna svårtillgängliga ö, (svårt att komma dit svårt att resa därifrån då det inte finns stränder, bara branta klippor) och som skulle överleva.

Mot den bakgrunden förklarade Jean Luc att sockerrören och turismen var deras enda inkomstkälla så när en sådan stor båt som " vår" kom, blev det ruljans på hela ön.

Det kändes onekligen lite skumt att våra turistbussar behandlades som kungligheter med poliseskorter, avstängda gator och musikarrangemang i botaniska parken.

Besöket där var för övrigt ett av de bästa på hela resan med vacker fotoutställning om nyttoinsekter i trädgården, intressant hajutställning samt meditativ miljö i största allmänhet.

När vi lämnade ön hade jag även fått en tankeställare kring det här med att självständighet måste vara den största önskan för alla länder som blivit koloniserade.

Eftersom Reunion inte haft någon urbefolkning utan alla är inflyttade från världens alla håll, skulle en separation från Frankrike innebära en katastrof då Reunion precis som vilken fransk kommun som helst, får stöd av staten. 

Redan 1959 hade Charles de Gaulle efter besök på ön uttryckt önskemål om att "slippa" ön och alla kostnader den innebar, men så blev det inte.

Torsdagens ditmålade fräknar ( jodå, jag var påskkäring, om än den enda på båten) är borttvättade och har ersatts med solskydd och igår på långfredagen passerade vi Madagaskar.

Havet är stilla, temperaturen närmar sig trettio grader och i kväll ska det firas italiensk påskafton.