Jag blir givetvis både glad och smickrad, samtidigt som det säger något om den tid vi lever i, syns man inte, så finns man inte.

Nu är det självklart så att jag vet att jag finns, även om jag inte syns och meningen med mitt skrivande är inte att synas, först och främst, utan jag lättar på trycket, skriver av mig, låter hjärnan få tömmas en smula och då startar en kreativ process. 

Fantasin har varken någon början eller något slut och allas vår konstnärliga frihet att låta händelser surra fritt är en följd av detta.

Därför (förklarar jag för kvinnan) följer även den processen livets upp och nerdalar. 

Ibland är det så mycket sorg att fingrarna halkar omkring på den av tårar nedkladdade ipaden och efter en timmes skrivande inser jag att det är så privat och utlämnande att jag raderar orden.

Ibland är glädjen så stor att jag glömmer både mat och dryck och först efteråt kommer på att det jag upplevt självklart ska delas.

Delad glädje, dubbel glädje!

Alla bär vi på det vi bär och jag skriver varje dag om det som måste skrivas. När det är dags så är det dags och då kommer orden i en strid ström.

Nu önskar jag från hjärtat att ni alla får en fortsatt kreativ och kärleksfull dag,