Parksoffan jag sitter på är grön och solen värmer min kropp och själ. Jag ser ut över det gröna vattnet i kanalen, det går inte att skönja botten utan min fantasi målar upp skelett av cyklar och annat....

På andra sidan betar kor med långa horn och en ensam and vankar fram längs den smala, av tusen och åter tusen människors, upptrampade stig. Det är nästan helt vindstilla och vore jag inte kunnig när det gäller växter, skulle jag tro att det var högsommar. Nu skvallrar dock Rudbeckian, Astilben och löven som sakta singlar ner om att sommaren snart tar farväl.

Jag blundar och hör hur livet pågår utanför mina stängda ögon.  

I gruset blandas långsamma, flanerande steg med snabba löparsteg. Hundar nosar nyfiket omkring efter ställen där andra hundar nosat och även gjort annat.

Cyklister, barnvagnar och rullatorer lämnar spår i gruset och på den asfalterade delen kommer en och annan permobilburen kung eller drottning åkandes. Jag vet att det är sjukdom och elände som ligger bakom, men tycker ändå att de ser ut som om de satt på en tron.

Båtarna talar på olika språk, en del swichar fram med ett brus, andra låter puttputtputt, som en gammal fiskebåt, kanotisternas paddeltag smeker vattnet.

Jag öppnar ögonen och kisar mot solen, andas djupt, som för att dra in livet i mina lungor, stoppar in mina barfotafötter i sandalerna, tar sats och återvänder till Luthers land

 (©)