-Vågar du verkligen gå in där?

Jag vänder mig om och tittar  in i den äldre kvinnans ögon och ser skräck.

Runt omkring mig sitter olycksbröder och systrar som ( liksom oss alla) på ett mer eller mindre brutalt sätt, blivit kantstötta under livets seglats.

Genom sitt sätt att fråga, förstår jag att hon ser skillnad på oss och dem, de kantstötta.

En tanke passerar i mitt huvud, om än bara för några sekunder, där jag tänker fråga vad hon är rädd för, men jag vet. Istället smeker jag henne lätt över armen och säger, jag är döpt i den här kyrkan och Klara kyrka har sedan många år haft en öppen famn för alla som behöver den.

En öppen famn och en öppen toalett, vars tron jag är i stort behov av att nyttja.

-Ja, jag vågar gå in svarar jag. 

När jag kommer ut står kvinnan kvar och läser i en broschyr, ser upp då jag återigen vidrör hennes arm, böjer mig fram och säger

Vet du en annan sak, den bästa visdomsorden jag känner till har jag fått av min pappa, vi är alla lika bruna i arslet.

Nu sitter jag på en av bänkarna och känner en själslig trötthet gripa tag i mig men ska snart tända ett ljus till tonerna i huvudet, tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna.

 (©) ullafriberg.blogg.se