När jag läser och lyssnar på alla kloka livscoacher, motivationsexperter och andra lärde, förstår jag att de har hjärnor som är hundar som med intresserade ögon väntar på direktiv, med belöning som följd. Det låter så enkelt att fokusera på målet, rikta tankarna och ändra riktning, ta kontrollen över hjärnan.

Plats! Ligg vackert! Sitt vackert! Hämta pinnen! 

Braaaa! Duktig vovve!!!!! 

Eftersom jag i en del av mina föredrag pratar om just de tre etiska beslutsalternativen, konsekvensetiken, sinneslagsetiken och pliktetik, borde ingenting vara främmande utan glasklart.

Om jag gör så här, blir konsekvensen den här osv. Just nu känns det bra, så då gör jag det, jag gör som jag ska.

Fokusera, genomför och nå målet. Motivation, morot och strategi.

Jodå, jag kan också.

Men.......ibland, eller snarare ofta så är det som att ge order för döva öron och det är här katten kommer in.

Fokusera! Säger jag till hjärnan som likt en katt höjer på huvudet en smula, gäspar stort och lägger sig ner och fortsätter att sova.

Ut och spring, hämta pinnen! Brrrbrrrbrrr låter det om katten som spinner högre än någonsin med slutna ögon.

Plats! Skriv fakturor och sortera papper, i morgon ska allt vara klart!

Katten sträcker ut sig och jag tycker det ser ut som hon lipar åt mig och liksom viskar, jag gör precis vad jag vill. DU ska inte komma och ge order!

Nu skulle jag kunna skriva en halv bok om förklaringen till detta och grunden i förändringsarbete gällande både attityd och motivation, men jag får inte med mig katten. Hon vill skriva poesi, noveller och måla, låta hjärtat vara kapten vid rodret och bara spinna vidare.

Så jag fixar en kopp kaffe, brer en hård smörgås med Bregott, öppnar en burk sardiner, mosar ut dem med gaffeln och låter spinner vidare.