Vad det är irriterande att invänta ett samtal med ett par timmars spelrum.
"Vi ringer mellan 14 och 16....."
Det är ju kanske en oturlig slump att jag precis då får mail om att ringa en annan person under just den tiden.
Båda samtal är viktiga och ett etiskt dilemma uppenbarar sig, vad ska jag prioritera?
Kan inte låta bli att se parallellen med tonårsflickan, eller förresten, vem som helst oavsett ålder, som är förälskad.
Så där krispigt, rosenrött, galet förälskad att ingenting blir gjort för att allt fokus riktas mot telefonen.
Ringer det och man måste svara, blir samtalet kort eftersom man väntar på samtalet med stort S.
Idag finns ju dessutom Facebook och mail som bidrar till ytterligare stress eller lycka, beroende på hur man ser det.

Under lunchen, konferensen, biobesöket smygs mobilen fram för att kolla om ett litet hjärta eller kärleksfullt meddelande kommit. Ständig beredskap, dygnetruntjour eller oro för ev dålig täckning.
Tänker på de kärleksbrev som var den enda möjlighet till kontakt som våra förfäder hade.
Dagar, veckor och månader fyllda av längtan efter ett kuvert innehållande, poetiska längtansfulla ord.
Och nu.....
Kanske ska vi reflektera lite och kanske är det bra att längta?
Vad vet jag?