Hade en fin dag i går med Vännen Ann från Paris. Trots det geografiska avståndet är vi sammanlänkade av vänskapens grundstenar, kärlek, respekt och förtroende. För visst är det så, sann vänskap är som sann kärlek, det finns bara goda ingredienser i den soppan. Jag har skrivit det förr men gör det åter "Att älska någon är att vilja den personens positiva utveckling" varken mer eller mindre och därför känner man i sitt hjärta om det är äkta kärlek/vänskap. Det finns inget behov att förminska, stympa eller på annat sätt frånta sin vän/käresta dess unika karaktär, dess historia, deras val av beslut, utan kärleksfullt och helt, unna personen det bästa, stå bakom som stöd i varje situation och val, även om man rent egoistiskt skulle vilja agera på ett annat sätt. Då min syster blev gravid som 16 åring 1964 var det ett besked som ingen förälder för 50 år sedan var bekväm med, ordet skandal låg nära. Trots detta sa de "Vad du än beslutar så står vi bakom dig, för vi älskar dig" Tänker även på vännen vars "barn" flyttade till USA och kände sig frustrerad eftersom Vännens behov var viktigare än "barnets". I stället för att säga "Vad roligt att hen förverkligar sina drömmar, även om jag hade velat att hen bodde kvar så vi kunde träffas oftare" sa Vännen, "ja hen är ju vuxen så hen gör som hen vill, men hen kan inte komma och gnälla sen och tro att det bara är att be om hjälp, när det passar hen" En annan vän tyckte alla hennes nya mans vänner var idioter, äckliga eller korkade och fråntog på det sättet sin man att vara den han var, med de vänner han valt. Smutsade ner hans tidigare historia, skapad av händelser och minnen med just dessa i hennes ögon, vidriga personer, som han älskade. Egoism och goda relationer har inget med varandra att göra. Men sorgligast är nog den relation där den nya partnern på alla sätt ville kapa alla trådar till det förflutna, börja på ruta ett, att det fanns såväl barn, släktingar och vänner spelade ingen roll, utan orden "Hädanefter är det jag och ....." uttalades snarare som ett löfte än ett hot. Då barnen (även om de var vuxna) ville träffa sin förälder skulle det bara ske hos hen och den nya livspartnern, dessutom i deras barndomshem... Det faktum att behovet att träffa föräldern och inte den nya partnern försvann i en grön illaluktande egoistisk gröt, det ska bli som JAG; JAG; JAG vill tänkte den nya partnern. Hen är MIN, MIN, MIN och ingen annans!!! I en frisk och sund vänskaps/kärleksrelation är det en självklar uppmuntran om att ge stöd och uppmuntran just till bibehållen god relation till de man älskar, oavsett blodsband eller inte. Att kärleksfullt säga "Ska du inte gå på bio med dina "barn" eller "vad kul att du träffar dina vänner själv" utan att känna sig försummad eller avsliten från den symbios som kan uppstå, när självkänslan är så skör att man tror att kärlek är att vara ihopväxta, som siamesiska tvillingar. "Att älska någon är att vilja den personens positiva utveckling" Naturligtvis går vi igenom faser i livet då vi är oförmögna att se till andras behov, då sorgen har oss i sitt grepp, då vi regredierar och bara ser oss själva i det töcken av smärta vi befinner oss i. Vet hur jag själv då får påminna mig om att hålla vänskapens/kärlekens låga till liv utifrån orden "Gå ofta till din vän, en oanvänd stig växer snabbt igen" Det är då, i den stunden då vänskapens/kärlekens sanna sida visar sig. När samtalet vi väntat på så länge äntligen kommer och trots att det var år sedan vi hördes av, finns kärnan i vår relation där. Kärnan av den äkta känslan som uppstår när en människa vill mig väl, rent, kristallklart och utan förbehåll. Känslan i hjärtat över vetskapen om att den här människan accepterar mig för den jag är, älskar mig trots mina fel och brister och kommer alltid finnas. Kommer aldrig att svika. I vänskapens och kärlekens språk finns inga hårda ord, ingen snålhet med känslor utan bara det faktum "Att älska någon är att vilja den personens positiva utveckling" Önskar i från hjärtat att ni får en alldeles underbar, fantastisk dag i vårsolen!