Rötter
Julis sista dag och i morgon träder vi in i Augusti, sommarens sista månad. Eftersom det fortfarande är högsommar är det för tidigt att summera årets varmaste årstid, för tidigt att känna kylan närma sig, för tidigt att känna stress inför vad komma skall.
Som bekant är det väldigt populärt att uttrycka meningar, ord och kloka, finurliga texter om vikten att fånga dagen "Carpe diem", leva här och nu, livet går inte i repris osv Innebörden av orden är naturligtvis bra och tänkvärda, men ibland blir det för mycket......
Ibland händer saker i livet som gör att du inte ens vet vad det är du ska fånga eller vad det är som inte går i repris.
Att bara leva här och nu är som att vara en snittblomma, låt mig förklara.
För många år sedan besökte jag Henry Soludde tillsammans med en fin vän som precis fått sin cancerdiagnos. Jag hade varit hos Henry vid fler tillfällen innan och fått många roliga, intressanta och spännande upplevelser i hans, minst sagt spektakulära, alltid olåsta hem där turturduvor, guldfasaner och andra ovanliga fåglar mötte mig i hans entreträdgård.
Tillsammans med andra öppna och nyfikna människor vandrade vi omkring runt inomhuspoolen, sjungandes eller snarare låtandes som delfiner. Akustiken var fantastisk i den kakelbeklädda lokalen (som även användes till babysim av Solsidans chicka mödrar då och då) och våra delfinrop ekade mellan väggarna.
Självklart är alla inte lika bekväma vid nya upplevelser och ett minne som jag fortfarande skrattar åt, är kvinnan som gick bakom mig och istället för att ordlöst vråla, sjöng "oh yeeehhhh"
En annan gång låg vi huller om buller på golvet i husets hjärta, medan Henry hittade vår inre ton med hjälp av en fiolstråke som han drog, fram och tillbaka över våra magar.
Bli healad på glasaltaret, sova utomhus i glaspyramiden eller betrakta havet sittandes i fågelholken byggd för människor, är bara några av de upplevelser som lämnat minnesvärda avtryck.
Att Dalai lama varit en av Henrys tidigare gäster kändes redan då, hedrande och självklart.
Men tillbaks till rosen
Jag och älskade, vackra vännen besöker Henry och vi är ensamma den dagen, vi tre. Jag har knappt hunnit presentera henne förrän Henry säger " Du är så vacker, som en snittblomma, men utan rot"
Vi stod tysta och jag såg att vännen var tagen av orden, för vi hade bara dagarna innan pratat om just vikten att fånga dagen, med den så uppenbara sanningen att livet inte går i repris.
Jag tittade på min vän (eftersom den första känslan var att meningen var en smula integritetskränkande) och såg hur hon nickade och sa, "precis så känner jag mig!" och ögonen tårades.
Vi stannade hela dagen och lyssnade på toner i papegojhuset, satt i äggstolen vid havet, där inbyggda hörlurar förstärkte vågornas sång och pratade om vikten av att ha rötter.
Önskar er en fin och kärleksfull dag
Kommentarer
Trackback
