Det är något visst med att köra en bekväm bil som har många hästkrafter under huven. Jo du läste rätt, det är jag Ulla, som formulerar meningen från hjärtat.
Egentligen är det så att jag ser bilen som transportmedel och inget annat, men nu erkänner jag, det är rätt kul att känna kraften under foten då jag trycker pedalen i botten.
Bilen jag lånar är en Mercedes och det är kanske inget speciellt med det....jo, det är det. Till skillnad från min kära Renault kan jag köra snabbare än andra speciellt vid omkörningar.
Men kanske är känslan störst vid rödljusen, där bara jag vet att det är en tävling.
Med blicken fastnålad vid det röda lyset, ett hjärta som dunkar snabbare och snabbare och knogar som blir vita av dess krampaktiga grepp om ratten inväntar jag tecknet för start, att loppet har startat.
Dunk, dunk....och så.....GULT ljus, foten pressas ner och jag formligen flyger iväg. Efter 20 meter konstaterar jag nöjt att min medtävlare ligger långt bakom mig och jag viskar sammanbitet yessss, samtidigt som jag snabbt gör en vinnargest med mina blinkers.
Jag vinner alltid

Ska jag vara ärlig kanske vinsten bara är tydlig för mig, av den enkla anledningen att taxibilen, mamman med barnen som ska skjutsas till fotbollen eller innehavaren av bilen med skylten "övningskörning" inte har en aning om att de är deltagare i en racingtävling.
Det är bara jag som vet

Så nästa gång vi står sida vid sida med våra bilar, inväntande att det ska slå om från rött till grönt, var beredd
Låt bäste man/kvinna vinna.

Önskar er en fortsatt trevlig kväll