Vi är helt vanliga, att ro över Atlanten kan vem som helst göra, säger Stefan i TV4 Morgonsoffan.
Stefan som jag följt sedan han var en liten plutt och kompis med Sebastian, äldsta sonen.
Äventyrliga var de redan då när de byggde snögrottor i skogen som de sov över i eller övernattade i vindskydden.
De var10 år, skolan i Ursvik rymde 34 barn och livet låg framför dem likt en sandstrand en tidig morgon, innan de första turisterna lämnat spår efter sin morgonjoggning i vattenbrynet.
10 år och allt var möjligt.

När jag ser Stefan på tv ser jag även en pojke som övergått till att bli en man.
Samma känsla väcker alla mina älskade barn som jag får förmånen att följa in i vuxenlivet. Tre underbara, fantastiska och varma människor, som på olika sätt väljer vägar i sitt livs landskap.
Många gånger har jag velat vara deras kompass eller kronometer, för att visa dem vägen och jag har säkert även gjort det vid en del tillfällen.
Hade det funnits en mamma App är jag övertygad om att jag bett dem ladda ner den, för att känna trygghet med att alltid veta att jag finns.
Så händer saker i livet där det blir ombytta roller, där det är jag som vill trycka på Appen som innebär att jag når dem direkt och blir orolig när jag inte gör det.
Det är då jag förstår att de är vuxna och vandrar på sina självvalda vägar, där täckningen för mobilen ibland är obefintlig, så vad hjälper då ett tryck på Appen?
I den stunden, känner jag så djupt den enorma urkraft som jag delar med moder jord.
Jag och mina älskade barn är för alltid förenade med varandra med kärlekens band. Då behövs ingen teknik eller andra konstruerade länkar, oavsett om deras vägar leder till Tanzania, Sundbyberg eller New York.

En varm känsla sprider sig i mitt bröst och jag känner mig så lyckligt lottad att just dessa tre människobarn, har valt mig till mamma. Vet och tror att de känner att jag står bakom dem i vilka vägar de än väljer att vandra.
Tänker på orden

"Att älska någon är att vilja den personens positiva utveckling"