1964
Jag är 5 år och det är augusti.
Som så många dagar tidigare under sommaren är det varmt och soligt. Längtan efter vatten är stor, dels för att dricka men även för att kyla ner kroppen Jag följer med mamma till pumpen och med bruna sexårshänder hjälper jag till att trycka ner den tunga metallarmen i jämna, regelbundna tag.
Efter några gånger rosslar det till och brunt vatten kommer hostande ut ur pumpens mun.
Pump, pump, pump....vattnet blir klarare och klarare.
Mamma lägger det gamla oket över sina axlar, hakar på hinkarna på krokarna, en i taget och börjar balanserande att vandra tillbaks mot tomten. Själv bär jag två mindre hinkar.
Väl hemma blandas apelsinsaft till av det kalla vattnet, smörgåsar med prickikorv lindas in i smörgåspapper och läggs ner i cykelkorgen. Väl framme vid havet hittar vi en skreva där vi slår oss ner för att bada, prata, äta och bara vara. Jag känner mig som den vädur jag är, när jag studsar fram över berghällarna där spåren av tidens begynnelse finns inetsade.
Jag är 55 år och det är augusti
Som så många dagar tidigare under sommaren är det varmt och soligt. Längtan efter vatten är stor, dels för att dricka men även för att kyla ner kroppen.
Jag stoppar ner en stor flaska mineralvatten, telefon och baddräkt i väskan. Åker med bilen till klipporna, parkerar och tar mig till platsen där jag finner ro. För första gången undrar jag om jag verkligen är vädur och inte oxe.
De självklara stegen och hoppen mellan hällarna har ersatts av försiktiga, trevande steg med händerna tryggt sökandes efter skrevor i berget som kan vara räddningen om jag skulle trampa fel.
I stället för att hoppa i havet, går jag baklänges ner och känner efter att fötterna hittar naturliga trappsteg, jag måste ju kunna ta mig upp!
Ett ögonblicks sekund slår det mig att om jag inte kan ta mig upp så blir jag kvar och ingen hör om jag skriker....
Men som sagt, det är en kort sekund.
Nu sitter jag här i min lilla skreva och jag ser segelbåtar kryssa fram över fjärden, vågornaslå mot klipporna och jag känner så starkt att även om kroppen är 55 är själen densamma som när jag var 5.
Kommentarer
Trackback
