Idag Trädgårdsmässan i Kista och möten med kända och okända.
Vad som slår mig bland blommor och bladet är att nu är verkligen att våren här!
Enligt väderrapporten ska det vara sol hela helgen, så jag önskar er alla en fin fortsatt kväll!

Luften doftade fortfarande regn och på marken hade vattenfyllda gropar skapat blänk där den skira grönskan speglades, fotografiskt.
I mina hörlurar sjöng Totta Näslund passande om våren och jag kände hur det stora vemodet rullade in.
Som så ofta förr överträffar verkligheten dikten så på min vandring runt de vackra fågelsjöarna, mötte jag människor som var och en hade kunnat vara huvudperson i en roman.
Den äldre kvinnan som med tomma, oseende ögon vandrade fram, klappandes på en leksakshund i plysch som sett sina bästa dagar.
Var kom hon ifrån, vart var hon på väg?
För en stund övervägde jag att fatta hennes arm och vänligt men bestämt lotsa henne till det närmsta äldreboende, där hon troligtvis "rymt" från, men jag avstod.
För vem är jag att bedöma vad som är normalt?

Minns min systers svåger, som dragandes på en barnvagn där Monchichi (den lilla lurviga, leksaksapan, om ni minns) satt bekvämt, klassades som tokig. När jag frågade honom, varför han gjorde det, blev det logiska svaret
-Man får ju åka gratis på bussen med barnvagn!
Samma svåger svalde då och då matknivar för att få lite variation och spänning i livet, att komma in för operation är ju trots allt ett avbrott i den tråkiga vardagen, motiverade han sitt handlande. Tokig eller bara uppfinningsrik utöver norm?

En annan kvinna som korsade min väg under morgonpromenaden, bar på två stora plastpåsar, fyllda med bröd som omsorgsfullt var skuret eller klippt i små bitar.
Med allvarsam min, iklädd en vacker Sari vandrade hon ner till sjökanten och likt tiggare runt Gangesfloden, flockades änder, canadagäss och måsar kring den indiska fågelprinsessan.
Efter mötet med de båda kvinnorna, tedde sig de skuttande unga flickorna i sina neonfärgade träningskläder som de minst normala. Tös efter tös med armar och ben som gav mig associationer till spelet plockepinn, liksom bara flöt förbi, med hårt ihopbitna käkar och knutna nävar.
Väl hemma, med kaffet rykandes i koppen (jo, det blir ju det när man använder snabbkaffe och kokande vatten) kom frågan åter.
Vad är normalt och vem bestämmer det?

Med önskan om en särdeles fin långfredag

Tiden går fort när kaos är granne med Gud. Ibland önskar jag att livet gick och styra i den riktning man önskar, precis så där som alla klämkäcka coacher vill få det att låta.
" Nej nu stiger vi upp ur det svarta hålet och tar nya tag!!!"
Samma ord som ska ge kraft kan även fungera som en käftsmäll för den som av olika skäl hamnat i hålet utan namn.
Att uttala de orden till någon som förlorat någon som står dem nära eller kanske förlorat sig själv är som att gräva hålet än djupare.
Missförstå mig rätt, jo, jag är helt övertygad om att jag själv är huvudpersonen i mitt liv och att det är mitt ansvar att vara kapten på livets skuta, men....
Även till havs kan ovädret storma upp och det enda som man kan göra är att se till så att säkerheten är god ombord, att handlingsplanen är klar.
Vissa förberedelser inför olyckor i livets resa går att göra som att ha rutten inplanerad, sjökorten aktuella och redskapen servade. Vi är beredda att undvika grynnor och grund, har flytvästar i starka neonfärger och i ruffen har vi soppa och frystorkat kött samt första förbandslådan väl påfylld.

Men så kommer stormen som sliter sönder seglen och med kraft tar med sig såväl kompass som roder och helt plötsligt sitter man där och guppar på havets vågor, fullständigt vilse i sin ensamma litenhet, där förkortningen GPS står för Ganska Pissig Situation.
Efter en stund som kan vara en sekund eller en evighet börjar de medfödda, men i vår moderna tid bortförträngda instinkterna att vakna till liv. Vi nyktrar till från rädslans och ömkans bedövande rus och vi ser med klarare ögon hur vår situation ser ut.
Vi ser stjärnbildernas mönster, känner vinden och skapar oss en uppfattning om vilket väderstreck vi befinner oss i.
Solen upp i öst och ner i väst(fickan) som det gamla uret med kedja.
Sakta men säkert uppfattar vi måsarna runt omkring oss som likt våra trofasta vänner aldrig lämnat oss på färden, utan tålmodigt följt med oss en bit ifrån.
Sakta börjar vi återfå hoppet att återse land och när tiden är mogen guppar vi in mot stranden där tryggheten och lugnet finns.
Då, men inte förr, när vi har lyckats samla drivved som vi skapat en stege utav, kan vi börja klättra upp ur det svarta hålet och ta nya tag.

Önskar er alla en fin dag med kärlek, blå himmel och fågelsång

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Längtar efter vårens första sill-lunch.
Potatis, inlagd, matje och senapssill med plugg, gräslök, gräddfil och "den lille" nedsköljd med en kall öl. Gott!!!!
Frågan som följer har dykt upp under alla år, varför äter man inte sill oftare?
Den finns ju till försäljning året om och är en fet fisk med nyttigheter som Omega 3 samt lätt att tillaga.
Beror det på att vi är så traditionsbundna att just sill hör till våra stora traditionella högtider så som påsk, midsommar och jul? Utöver dessa är det just sommartid som är silltid.

Ser man på den övriga maten som serveras på ovan nämnda högtider, är det inte så stor variation. Förutom sill är köttbullar, prinskorv, ägghalvor, lax och olika ostar återkommande på borden.
Visst finns det skillnader med mer kötträtter som skinka, pastej, syltor och korvar till jul och mer lamm och lax till påsk, men i stort sett ser det likadant ut, the swedish smorgosbord. Mao. ett rejält sovelbord, med den skillnaden att grönsaksrätterna mer och mer kommer in på festbordet, inte bara som dekoration utan som mat.

Sovel, kom på att jag inte använt ordet på länge, förr var det ett vanligt beskrivande ord på proteinfyllda livsmedel som tillförde det lilla extra till smörgåsen
Nyfiken som jag är hämtar jag följande text från institutet för de inhemska språken, gällande ordet sovel.

Månadens ord november 2008

”Vad har vi till sovel i dag?” eller ”Finns det något sovel till brödet?” var frågor som kunde höras före middagen eller vid frukostbordet runtom i södra Finland för några decennier sedan. Numera tycks ordet sovel dock vara okänt bland yngre språkbrukare. Vad betyder ordet sovel? Vad har det för ursprung och utbredning?

Tar vi ordboken till hjälp finner vi sovel också i nyare svenska ordböcker som Nationalencyklopedins ordbok, Svensk ordbok eller SAOL och får veta att det är ”mat som äts med bröd eller potatis t.ex. pålägg, kött el. fisk”. Det är ett gemensamt germanskt arvord som redan fanns i fornsvenskan med formvarianterna sofl, suffl. Grundbetydelsen är troligen ’mjölkmat’, och sovel är besläktat med bl.a. supa och soppa.

I de svenska dialekterna är ordet sovel välbelagt. Uttalet kan variera, men genus förefaller att vara stabilt; sovlet i bestämd form neutrum möter oss ofta i dialektarkiven. I arkivet för Ordbok över Finlands svenska folkmål finns uttalsformerna såvel, såväl, sååväl, såvvel och i bestämd form såvli, sååvli, såvvle eller såole. Går vi över till dialekterna i Sverige uppträder en rik uttalsflora med former som bl.a.: såvvel, sååvel, suggel, söggul, sujel, söiel, sugl, sauvel, sååjel och suul, vilket framgår av en kontroll i arkivet för Ordbok över Sveriges dialekter i Uppsala.

Hur kan det komma sig att ett ord som sovel håller på att försvinna ur vårt språkbruk? Troligen beror det på att matvanorna och tillgången på mat i dagens nordiska välfärdssamhälle markant skiljer sig från den vardag våra förfäder levde i. Då var det inte ovanligt att det rådde brist på mat. Man fick vara glad om man hade gröt, bröd eller potatis på bordet. Sovlet var ett dyrbart tillägg som man inte skulle slösa med, därför behövdes ett särskilt ord för detta lilla extra: sovel.

Nu ska jag byta skepnad från teoretiker till praktiker och istället för att skriva om sovel ska jag äta sovel.
En härlig frukost med kaffe, smörgås med pastej och gurka, kokt ägg med kaviar, ja sovel helt enkelt!

Önskar er alla en fin dag

När våren återvänder är det förväntan i luften, lite som väntan inför en förlossning. Varje dag kommer man närmare målet och lika oviss man är över barnets kön, är man över hur vårens karaktär kommer att se ut.
Långdragen med frostnätter långt in i juni, snabb med vitsippor, blåsippor och krokus, samtidigt eller som i barndomen, med istappar som sakta smalnar av då droppe efter droppe minimerar dess storlek, för att till slut vara ett minne blott.
En sak är dock säker, det blir vår!
Önskar er alla en fin vårdag, var ni än befinner er!