För mig som alltid varit morgonpigg, ja tom skrytit om det, känns det väldigt jobbigt när jag nu liider då klockan ringer klockan 5.30.
Även om jag fortfarande ofta föregår tiden, genom att öppna ena ögat och konstatera att klockan inte är fem ännu, har snoozeknappen blivit väl använd.
På helgerna har jag sovit över mitt terapiprogram da Capo, som varit så glädjerikt och kraftgivande.
Inser att jag utan problem sover till sju vilket innebär att efter frukost, morgondusch och toabestyr känns det som halva dan har gått.....
Kanske kör jag ett för högt tempo eller har höstmörkret bidragit till tröttheten.
Vem vet?
Nu sitter jag här vid frukostbordet, med mitt kaffe och känner att snart går startmotorn igång.
Hoppas att ni alla får en fin dag