Med ett lugn jag sällan upplevt, svänger jag av från vägen, där skylten med ett P lyser med fosforstarkt ljus.

Jag har åkt något längre än halva sträckan på sjutton mil och inser att trots den tidsförlust som mitt stopp åsamkar, måste jag stanna.

När jag står på den långa landtungan, omgiven av vatten, stirrandes över horisonten, känner jag mig helt plötsligt så rik. Rik, för att jag lever, är älskad och har förmånen att kunna älska. Rik för att jag kan se det jag ser.

Då, i mörkret svänger en stor långtradare in bakom mig, saktar in och släcker sina hundratals tivoliljus och öppnar dörren.
För en sekund slår det faktum att jag är står helt ensam, i den svarta gryningen, i den täta vegetationen, på en parkeringsremsa, någonstans mellan Västerås och Norrköping.
Jag reflekterar över hur glöden på hans cigarett har samma orangeröda färg som den röda strimman över trädtopparna.
Han närmar sig mig
Beredd att hoppa in i bilen hör jag honom säga "Visst är det vackert, jag var tvungen att stanna!"
Jag nickar och sedan står vi där, bredvid varandra i tystnaden, två själar i mörkret.
Inget namn, inga ord bara en delad upplevelse av ett underverk.

Sen ett tyst hej då och vetskapen om att aldrig ses igen