Så kom då den till viss del efterlängtade melankolin, vemodet.

Efter tre månaders resa i "drömmarnas" land Amerika där alla är vänner och inga orättvisor finns (som man vill se...) känns Sverige rent som källvatten.
Vi räknade ut att vi rest 1300 mil på vår resa och sett massor med saker som för alltid kommer att bäras med i minnenas arkiv. Minnen som vi med glädje, men också med visst vemod, kan titta tillbaka på.
Glädje för att fått se och upplevt all ställen, människor och annat. Vemod för att det är gjort, lämnat bakom oss.

Det är lite så jag känner i egenskap av kvinna i klimakteriet, som jag tror har börjat, glädje men även vemod.
Glädje för att fått vara frisk och faktiskt blivit så gammal som 53, åtskilliga vänner har ju lämnat jordelivet yngre än så.
Vemod över insikten att nu är det definitivt över, med månatliga inköp av hygienartiklar i bomull. Skönt, men samtidigt lite som att ta farväl av en trogen följeslagare, som varje månad dyker upp, regelbundet år ut och år in.

Nu börjar en ny resa, ett nytt äventyr.
En resa med en ny livskamrat, ny ort att sätta ner spaden i, nya djur och nya möten.
Dagen har övergått till kväll, denna första dag efter klockan har gått över till sommartid.
Sov gott alla nära och kära och alla ni andra också!