Sista dagen i Amerika, landet där alla drömmar slår in, går mot sitt slut.
Jag har verkligen förverkligat alla mina drömmar när det gäller USA. Jag har sett allt jag vill och även det jag inte visste att jag ville. Jag kan med gott samvete säga att jag har sett och upplevt USA

I baren utanför hotellet,spelar det inhyrda bandet gamla godingar, amerikanska förstås.
Det har varit bröllop nere vi stranden och baren är abonnerad mellan 13 och 17.
Så här i resans sista skälvande timmar, (reser i morgon kväll) ska jag försöka mig på en summering av de tre månader vi tillbringat här, lite av tummen upp och tummen ner.
Ni som bara vill läsa klämkäcka och positiva saker om USA får sluta att läsa om en stund.

Landet är stort med otroligt varierande natur och väldigt vackert på sina ställen men det kanske inte är så konstigt, vi pratar ju om en hel kontinent!
Självklart är kulturerna olika beroende på bar vi är, precis som Europa.
Människorna är också olika, självklart!

En sak som jag dock reagerar på varje dag är dessa ständiga "hi guys, howyoudoing?"och så går dom, utan att vänta in något svar. Det är mer någon slags artighetsfras utan egentligt intresse, mening, vilket blir tydligt då vi faktiskt svarar" Fine, and you?"
Då stannar personen upp, liksom förvånad att han faktiskt själv uttalat en fråga.
En annan sak är ointresset för andra länder och kulturer. Speciellt hos vita i medelklassen. De blir väldigt glada och stolta då vi berättar om vår resa över landet, de 11 delstater vi passerat och alla saker vi sett.
Men på vår fråga tillbaks, om de besökt Europa, svarar de, med uppriktig förvåning, "varför då? det finns ingen anledning, vi bor ju i USA!"
Då vi försiktigt berättar att världen har fler världsdelar och att vi varit i såväl Asien, Sydamerika, Afrika m.m ser de ännu mer förvånade ut.

Det är inte alls meningen att generalisera, naturligtvis är inte alla vi mött på samma sätt.

En annan sak är den uppmärksamhet vi får då vi äter med kniv och gaffel.
Här skär man upp maten i lagom stora bitar, ungefär som vi gör till våra barn, sedan lägger man kniven åt sidan och hugger in med gaffeln, som en riktig bonddräng
Jag minns vad min svärfar som varje år var på Nobelfesten, sa. Man kan direkt se vilka som kommer från USA för de har inget bordsskick och jag måste hålla med honom.
En annan sak är att det hela tiden leks och skojas, allt är himla kul!
Det gapas och man går i parader, det flaggas med amerikanska flaggor.
På tvn skäller pastorerna från alla kyrkor på alla kanaler om helvetet och att man ska ge pengar och vid vägkanterna ses då och då minigravfält med små vita kors.
ALLA NI BARNMÖRDARE SLUTA TA ABORT!
Skrämmande, hemska plakat som ger än mer skuld åt den kanske trettonåriga flickan som i förtvivlan avbrutit din graviditet.
Att de flesta tjänar 10 dollar i timmen och att fattigdomen vi sett är enorm, är självklart något jag tar med mig.

Men mest minns jag alla fantastiska upplevelser, alla roliga möten, alla goda middagar och alla skratt vi haft i bilen, Bill och jag.
Det har verkligen varit en "once in à lifetime" resa som naturligtvis har kostat massa pengar och kraft. Men jag har sparat i hop varenda krona så det är jag värd!!!!

Nu ska det bli skönt att komma hem!

Kram på er allihop!