Vad konstigt det känns, vetskapen om att om några dagar är vi tillbaks, i vad jag förstått, ett kallt vintersverige.
Lagom till påsk kommer vi att anlända brunbrända och sprängfulla av intryck.

Vi kommer att ha tillbringat 90 dagar ihop, dygnet runt, bara det en bedrift för två personer som inte känt varandra så länge. Det är nog en bedrift även om man känt varandra i trettio år!

Visserligen var vi som två siamesiska tvillingar i somras, den månaden vi bilade i Europa, men då träffade vi vänner boendes i Europa ett par gånger, som avbrott.

Vad som är en spännande sak är att se hur vi beter oss i olika situationer, i möten med människor. Det är då man betraktar varandra på ett speciellt sätt.

Jag älskar som ni vet, de möten som uppstår då en ny människa dyker upp i mitt liv. Känner på fullt allvar att jag har alltid nåt att lära mig av den nya bekantskapen. Om henne, honom eller om mig själv.
Bill och jag är väldigt, väldigt olika, men samtidigt väldigt lika.
Båda har känselspröten utfällda hela tiden, samt känsloradarn.
Jag har tidigare beskrivit vad jag menar, men upprepar gärna
"Jag ser direkt de människor som klappar djur eller pratar med barn, när andra ser på"

Förstår ni vad jag menar? Ögontjänare, rövslickare eller folk som vänder kappan efter vinden, säger det som passar, just för stunden, är oärliga.
Jag vågar påstå att där är vi lika, jag och Bill, även om jag är mer diplomatisk, på gott och ont:)

Nu ska vi ut på en liten utflykt, har ingen aning om vart vi hamnar.
Have à nice day, guys!