Sommarkväll på Vrian gård.
Det är mycket att göra på stora gårdar säger min gode vän Kjell, när vi arbetat tillsammans.
Ja, så är det, men arbetet är ändå lustfyllt, ger energi även om det är tungt.
Jag känner glädje när jag målar, gräver och snickrar, för att inte tala om när jag eldar...Ulla Pyroman skulle kunna vara mitt namn, skämt å sido.

Men lite sanning ligger det i meningen för jag har alltid känt lugnet komma smygande när jag eldar, oavsett om det är skräp eller ris.
Det känslomässigt tyngsta jag eldat är mina dagböcker, allihop för en sisådär 5-6 år sedan.
Jag minns det som igår när jag stod i Ursvik, på kvällen och kastade in dem en efter en. Jag tror den första var från 1972 och jag tvekade länge, men beslöt mig för att en för alla, alla för en.

I röken som ringlade upp såg jag gråt, kärlek, skratt, lycka och olycka flyga iväg och jag ångrade mig kanske, en smula, men gjort var gjort.
Den största anledningen till bokbålet var av hänsyn till mina barn, vissa delar av dagböckerna ville jag inte att de skulle ta del av och då var jag konsekvent och eldade upp allihop, gick "all in".

Ja, jag är konsekvent, har aldrig varit mycket för att vela utan tagit orden " det är bättre att ångra det man gjort, än det man aldrig gjorde" på fullt allvar.

Så nu är jag konsekvent gällande gården, städar, fixar och lagar, sakta men säkert för ni förstår, jag ser hur det kommer att gestalta sig, har ett mål och en vision som jag hoppas jag ska nå.

Godnatt och sov gott allihop, nu ska kag stänga alla dörrar, sitta och lyssna på svalorna en stund och sedan gå till sängs.