Vaknade klockan 2 natten som var , av att det ringde på telefonen och jag visste direkt vad det var. Vågade knappt svara, men då Rosita berättade att Christina somnat in blev jag på något konstigt sätt lugn.
Efter en lång tids kamp mot cancern gav även min tappra vän upp. Så sent som juldagen, dan innan jag reste till USA var jag hos henne på hospice och vi visste båda två att det var sista gången vi träffades.
När jag gick kramade vi varandra och Christina sa "det ska bli kul att se foton från er resa när ni kommer hem".
-Självklart!, svarade jag.
I bilen hem grät jag och kände mig maktlös och ledsen men samtidigt varm i hjärtat.
Kände även tacksamhet till Christina som genom sin sjukdom fått mig att förstå att vi är dödliga.
Resan vi gör nu blir som en tillägnan till Christina vars ord sitter inetsade i min hjärna
"Ja du Ulla, jag ligger inte här tänker, fan vad synd att jag inte jobbade mer"

Kära vänner, ta vara på livet medan det pågår och var snälla mot varandra!