Gårdagens tema var möten och bilar, eller tvärtom hur man nu väljer att se på det hela. När man reser som vi gör,  märker man hur van och bortskämd man är att alltid kunna ha kontakt med sina nära och kära, närsomhelst och varsomhelst kan vi nå dem vi vill och behöver. Men ibland fungerar ingenting, mobilerna meddelar "ingen kontakt" och samma sak med datorn. Vi har åkt mil efter mil utan att möta en bil. Upp på¨slingriga isiga vägar, så högt upp att luften blir så tunn att det nästan är lite svårt att andas. Långa, många, dammiga mil på ödsliga slätter där den enda rörelse som ses, är de mekaniska dinosaurerna som bockar upp och ner i sin jakt på olja, inte en människa syns. Det är kanske en av orsakerna till att vi blir så vansinnigt glada av alla häftiga möten vi gör med människor, när vi väl träffar dem. Inte för att det saknas samtalsämnen under vår färd, men vi tillbringar trots allt 24 timmar om dygnet tillsammans och kan det vara lite kul med ett möte som leder till ett nytt samtal. Så gårdagens totala milsträcka blev den kortaste, men den med mest spontana stopp. Jag tror att vi måste ha åkt på USAs mest bilskrotstätaste sträcka, överallt bilar i mer eller mindre gott skick och jag tror ta mig f-n att vi stannade vid varenda en. När jag ser meningen framför mig ser det ut som jag är arg, men det är jag inte, bara en liten, liten smula trött på att höra Bill utbrista ÅHHHH.......KOLLA.....JAG  TROR JAG DÖR !!!! Och så vänder vi, blixtsnabbt, ibland i en så trafikfarlig situation att jag tackar mig själv för att ha en livförsäkring, men vet samtidigt att racerföraren har koll på läget. Det första mötet bestod av ett besök i en helt osannolik butik som sålde hantverk, möbler och allehanda prylar ( nej, vi stannar inte bara vid bilar utan ska jag vara rättvis så kan reaktionen från sätet intill, vara likadan då det gäller roliga och häftiga butiker och annat) Där arbetade en ung kvinna från Mexico, vars farbror som var möbelsnickare hade byggt upp denna rörelse som fick människor att ta sig ut i ödemarken för att fynda.(Det kommer bilder så fort tekniken ordnar löser sig ) Hon uttryckte sin längtan att få se havet, som hon bara sett på TV och ville ut och resa. Mötet ledde till utbyte av adresser och kanske visit av henne till sommaren. Ett annat möte som vi båda för alltid kommer att bära med oss är hos man som ägde en bilskrot och som till och börja med var lite butter, han var väl trött på folk som störde i arbetet. Efter en stund så mjuknade han och vi blev nedbjudn till hans farm där inte mindre än 250 bilar i olika skede av förfall, stod inhägnade av ett elektriskt stängsel, till skydd mot besökare, trodde vi.....  Vi kröp under stängslet, gick in på området då han pekade bort mot ett hörn och sa på bred Texasdialekt  " Ni får ha koll på tjuren därborta, han vaktar stället ", och mycket riktigt, bakom ett par bilar stod en JÄTTESTOR tjur och blängde på oss. " Ta det bara lugnt, men ha koll" fortsatte han och gick vidare med Bill. Själv smög jag fram mot tjuren och vi fick en enorm ögonkontakt, jag fotade och fotade, både honom och bilar, då jag i ögonvrån ser hur han börjar gå mot mig, samtidigt som jag sakta går tillbaks mot tryggheten, elstängslet. Väl på andra sidan stod han så och betraktade mina rörelser med full koncentration och när våra ögon möttes kände jag mig som den där hundtämjaren i TV, vi fick kontakt och jag tror vi blev kära. . Hursomhelst fyndade Bill några bildelar och vi fick lära oss att tjuren tilhörde rasen Angus som anses ha det bästa köttet, samt har en svart tunga om de är rasäkta. Man lär sig verkligen något varje dag! När det sedan visade sig att även han tävlat inom racing, bott i Tyskland som ung ( eftersom pappan var marisoldat och placerad på basen där) knöts band som både var på ett vänskapligt plan men även för framtida bilaffärer. Och så fortsatte dagen, "Hi guys, wow, då you come from Sweden, awsome!!!" prat, skratt och möten, Hela dagen lång. på kvällen tog vi in på ett motel, ombyggt som ett gammalt westernhak och åtnjöt vår middag på den lokala restaurangen Hill New York, i lysrörssken, med lokalbefolkningen. Tack för alla möten