Dan före dan före dan före dopparedan
Men varför säger vi så?
Vetgirig som jag är hittade jag detta

När vi i Sverige räknar ner till julaftonsfirandet brukar vi ofta säga ”dan före dan före dopparedan”. Denna benämning på julafton (dopparedan) är unik för Sverige, dock inte själva traditionen att doppa bröd på julafton.

Bröd förr i tiden var generellt mycket hårdare och mer svårtuggat än dagen mjuka limpor eftersom brödet lagrade under mycket längre tid, färskbröd bakades i princip bara till högtider. Att doppa det hårda brödet i grytan för att mjuka upp det var därför inte nödvändigtvis ett bruk enbart kopplat enbart till julafton.

Men julaftonens dopp i grytan är det som levt kvar i vår tid, även om det idag är färre och färre som faktiskt doppar till julbordet (28 procent i en undersökning från ICA 2012).

När man doppade i grytan förr i tiden var det inte som den del av den stora julmiddagen utan något som gjordes i samband med förberedelserna inför julfirandet. Kött av olika slag (skinka och korv t.ex.) kokades och spadet som blev över kryddades till en doppspad. Häri sänkte man ner brödet ordentligt och fiskade sedan upp det med en slev.

Så här skriver Lena Kättström Höök:

På julafton var det praktiskt att i all hast doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, medan sista handen lades vid julförberedelserna. Vanligen doppade man i grytan mitt på dagen vilket går tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. (s. 46)

Julfastan innebar ett förbud mot att äta kött (härav lutfiskens betydelse på julbordet), men genom att doppa lite bröd i köttspadet kunde man ändå få en smak av köttet utan att bryta fastan.

Skrivet av Mattias Axelsson (2012-12-22) (tack till Lise Blomqvist för bra kommentarer)

Källa: God Jul! av Lena Kättström Höök (1995), Nordiska Museets förlag.

Önskar er en fin dag