Genom fönstret såg hon världen utanför, världen IRL.
Många år hade passerat sedan hon tillhörde den världen och många dagar hade övergått i natt och tvärtom.

Det var en decembernatt när vintern var en riktig vinter med allt vad det innebar av sönderfrusna pumpar, altantak som rasat ner av snötyngd och benbrott pga fall på en hal, osandad trottoar.
Att andra tyckte vintern var fantastisk med skidåkning och andra vintersporter, rörde henne inte i ryggen, hon hatade vintern! Hatade vintern lika mycket som hon hatade alla andra årstider.

Våren med alla galna fåglar som började väsnas tidigt på morgonen, ja nästan när det fortfarande var natt. Den förbannade vårluften, mättad med pollen, men allra mest hatade hon alla dessa nyförälskade par som hand i hand översvämmade gatorna.

Hon fullständigt avskydde sommarens stress att sola, bada och läsa böcker i hängmattan. Grillkvällar med urtråkiga grannar, ja över huvud taget denna påtvingade, sociala samvaro med ett beskt, ljummet rosevin i plastglas.

Sen kom hösten med alla stormar, regn och gråa skyar, suspekta svamppajer, korta dagar och långa nätter.

Vintern som satte punkt för årstiderna i hennes liv då hon den 26 december beslöt sig för att stänga dörren, att inte längre leva IRL.
Väggarna i det enda, lilla rummet målades rosa med inslag av lilablå, slingrande ormar, i oregelbundna former.
Ett autogiro kopplat till bankkontot med alla besparingar, möjliggjorde att hyra, el och andra räkningar betalades samt hemleverans av droppflaskor med näringslösning en gång i kvartalet.
Den dyraste investeringen var dock badkaret med inbyggt termostat, att hålla 37 grader i badvattnet, dygnet om var kostsamt, men som sagt hon hade pengar.
Annandag jul tog hon av sig alla kläder, kopplade in droppet i sin arm, kröp ner i det ljumna, kroppstempererade vattnet, lät sig omslutas av det jättelika rummet, målat som en livmoder och slöt ögonen.