På väg till staden i den tidiga morgonstunden blev jag åskådare till ett skådespel, regisserat av naturen. När jag åker på den smala landsvägen som slingrar sig fram mellan åkrar och vilda fält, ser jag långt framme, en rörelse i vägrenen. Jag saktar in och ser en räv, kanske inte en valp, mer en tonåring, som är fascinerad av något. Hen står och stirrar och sedan, plötsligt hoppar hen till. Jag har stannat och betraktar den slanka, i morgonsolen, rödglänsande räven och ser att hen leker med en mus eller kanske troligare åkersork. Som en katt smäller den försiktigt till musen med tassen och hoppar jämnfota efter, tills nästa smäll. Tycker synd om musen och överväger en stilla stund att ge mig till känna för att rädda livet på den lilla filuren, men gör inte det. I stället stannar jag kvar och ser hur "leken" eller kampen, hur man nu vill se det fortlöper på åkern. Det hoppas och skuttas och till slut syns bara en svans lite här och där. Vad som slår mig är att tonåringar är sig lika, blir de uppslukade av någon lek, film eller annat, kanske kärlek, lycklig som olycklig, ser de inte världen utanför. Men vi ser dem.... Önskar er en alldeles särdeles fin sensommardag