Jag har under hela mitt liv fascinerats över hur människor fungerar i olika situationer och har självklart även reflekterat hur jag själv fungerar.
Jag inser även att balansgången mellan det som är privat kontra personligt, kan vara svår i ett offentligt medium som det här.
Trots detta vill jag dela med mig av reflektionen kring följden av att separera, att skilja sig och är naturligtvis nyfiken på om hur det ser ut för andra i samma situation.

Idag, tre år efter skilsmässan förundras jag över hur de vänner som varit sk.gemensamma, på ett i mina ögon oerhört barnsligt och konstigt sätt, måste ta ställning till vems vänskap som ska gälla. En slags pubertal lojalitet, där ett ställningstagande för eller emot blir ett tecken på "sann" vänskap.

Nu pratar jag inte om en kort romans utan ett över trettio år långt äktenskap, där vänner från barndom, studier och jobb har flätats in i varandra.

Så med detta som utgångsläge, har det varit en process att förstå, samtidigt som det naturligtvis varit ledsamt och snopet.

Missförstå mig rätt, kära ni, jag är omgiven av fantastiska vänner och har en stor umgängeskrets, så det handlar inte om att känna sig övergiven, utan snarare en nyfikenhet att vilja titta in i deras hjärnor.

För mig är det nämligen omöjligt att kapa vänskapsband med en vän jag tycker om, förutsatt att personen inte skadat mig, på något sätt.

Tänker på Imitationen som Robert Gustavsson gör på Tony Rickardsson,
"Nej, jag är inte bitter"

För snart tjugo år sedan arbetade jag på ett behandlingshem för människor med beroendeproblematik, mestadels benzodiazipiner.
Varannan vecka flög vår handledare Mats Mogren upp till Stockholm och gav oss värdefull handledning.
Som psykolog, psykoterapeut och chef för psykoterapiinstitutet i Göteborg, var han en enorm tillgång och varenda sekund var värdefull.

En dag var jag ensam då han kom eftersom en stor del av personalen var sjuka.
"Får jag passa på att fråga en icke klientbaserad fråga?" undrade jag, väl medveten om prislappen på honom var hög och det gällde att få valuta för pengarna.
"Javisst, svarade Mats.
"Varför är min svärmor så bitter? " undrade jag, i hopp att få en förklaring till den tråkiga egenskapen.

Han var tyst en stund, tittade mig i ögonen och sa
"Bitterhet Ulla, är outlevd sorg, OUTLEVD sorg, glöm aldrig det.

Sedan följde exempel på exempel,
"Ja, gå på bio ni, det är ju kul att någon har råd med det" eller " ja, du kan studera du, det fick jag minsann aldrig göra" osv.
Istället för "jag är så ledsen att jag inte har råd att gå på bio" eller " jag är så ledsen att jag aldrig fick studera" osv

Så vad vill jag ha sagt med detta?

Jo, jag är inte bitter, jag har varit ledsen och fundersam men jag har sörjt färdigt.
Människor är lika stora eller små som sina handlingar och alla gör vi våra val i livet, där vi väljer bort människor.

Minns en dikt av Märta Tikkanen som handlar om att just göra val i livet, som går ungefär såhär.

Jag satt och höll min mors hand då hennes blå ögon brast.
I den stunden lovade jag henne,
jag ska aldrig säga som hon " jag har aldrig fått "
jag ska säga " jag har aldrig gjort"

Kära ni vänner som "valt sida" i livets villervalla, jag älskar er ändå och har sörjt färdigt.

Önskar er allihop en god natts sömn