Då var det dags, skrev jag i går som text till maskiner på ett gym.
Och det stämmer.

Efter tre månaders stillasittande i bil (nåja, lite överdrift kanske, tog ju strandpromenader och annat) är det dags att röra på dököttet.
Eller lekamen, fläsket, kroppshyddan osv, kärt barn har många namn.

Själv har jag alltid sett kroppen som ett arbetsredskap, en kär vän som är trogen och ställer upp i vått och torrt.
Men precis som vilken vän som helst måste ju relationen underhållas, det går ju inte att ta vänskap,(eller kärlek heller för den delen) för givet.

Man får vad man skördar, är ett annat ordspråk som även passar.

Så efter 90 dagars frånvaro är det dags att vårda såväl kropp som relationer så att de hänger med ett tag till!

Smaklig spis!