Jag tänker väldigt mycket, men det är jag naturligtvis inte ensam om.

Funderar på hur människor fungerar och varför de handlar på det sätt de gör, funderar på naturen, konst, musik, resor, ja allt.

En sak jag upplever och kanske tar till mig mer och mer för varje dag som går är erfarenhetens gåva.

Jag känner mig som en svamp då en äldre människa berättar om sitt innehållsrika liv som ofta innehåller ting, platser och händelser som alla tillhör det förgågna. Sådant som aldrig kan upplevas igen.

 

En av de människor jag verkligen älskar att lyssna på heter Kalle (fast egentligen något annat, men Kalle har så stark integritet). Han innehar en historia som är fullständigt unik, precis som alla våran historia är. När han berättar om personer, platser och gågna tider, är det med en sådan exakthet och detaljerad betraktelse att det verkligen känns som jag ser det med egna ögon.

Trots att han numer är blind, är det som om han ser då han målande berättar om sina minnen.

 

Dessutom har han förmågan att känna igen alla i hans omgivning på deras sätt att gå, hur fotstegen låter.

Naturligtvis är det en följd av att sinnen kompenserar varandra, men ändå...

"Hej Ulla" kan han utbrista på långt håll när jag kommer, oavsett om jag har sandaler eller stövlar.

 

Jag tycker så mycket om att lyssna till Kalle och hans berättelser och när han ger mig råd, vet jag att de kommer från hjärtat.

"Ulla, jag önskar att jag hade kunnat göra vad jag ville, att jag hade vågat strunta i alla domedagsprofetior och följt mitt hjärta...nu sitter jag här och har bara mina drömmar kvar"

 

Tack Kalle, ser fram mot vårt nästa möte!

 

Hoppas att ni får en fin dag allihop!