Hemkommen efter att ha hängt utställningen på Galleri Darling.
Känner mig både nervös och lugn.

Tänker på vad min älskade dotter frågade en gång, är det inte läskigt att ständigt bli bedömd?
Hon syftade på när jag skulle till en kund vars trädgård jag designat och som inte hade en aning om vad jag ritat. Ja, faktiskt är det lite tummen upp eller ner som gäller (även om jag skrytsamt nog får säga att det hitintills har varit tummen upp).

Men att måla eller skriva ur hjärtat, utan en tanke på att det som skapats ska sälja, vara tilltalande eller insmickrande, förvandlar mig till en trettonårig, osäker tonåring.

Men som jag trösterikt alltid återkommer till Que sera sera....

Nu ska jag renskriva presentation, prislista och dubbelchecka att allt är med och inget är glömt.

Är så tacksam för det stöd och den hjälp som min käresta ger mig.
Hela gårdagen och halva dagen idag, ägnade han åt att snickra ramar, måla dessa och montera 22 tavlor.
Det är verkligen äkta kärlek!

Att visa kärlek genom handling och inte bara bygga luftslott av tomt prat och tomma löften, hur vackert än poesi kan vara.

Ha en fortsatt fin kväll allésammans!