Funderar över människans natur, vilka mekanismer som styr oss, formar oss till dem vi är.
Barndomen, naturligtvis, men även händelser utefter livets gång. Skolor, kamrater, kärlekar, ja livet i sig.

Ibland tror vi att vi känner varandra men så plötsligt glimtar en annan sida fram, en sida vi inte sett, en sida som känns främmande.

Tänker på Dalai Lamas ord om att betrakta en fiende som sin bästa läromästare ty han får oss att se sidor hos oss själva som vi inte visste att vi hade.
Känner inte att jag har någon fiende, men däremot har jag människor runt omkring mig, som får mig att se mina handlingar ur en annan synvinkel.
Nyttigt men samtidigt smärtsamt.

Känner mig trött och en smula sliten så jag ska snart gå och lägga mig. Hoppas att John Blund omfamnar mig och ger mig en trösterik sömn.

Sov gott alla människobarn och glöm aldrig livets hemlighet, allt blir bra!