Godmorgon alla människobarn

 

Kommer på mig att det låter som Nicke Lilltroll, (om ni minns honom) som sa mossning, mossning alla människobarn. Konstigt att minnet kan kasta sig över en så!

 

Jag upplever ofte deja vu, att saker hänt förr.

Ni vet det kan vara känslan från en situation, en plats eller en upplevelse som ger mig känslan, det här har hänt förr, eller här har jag varit förut, även om jag med säkerhet vet att det är första gången jag besöker platsen.

Ibland är det med en så stark känsla så att jag tror att jag levt i ett tidigare liv. Kände så när jag besökte Alhambra i våras. Trots dess storhet och alla hundratals turister, kände jag mig hemma.

 

Att känna sig hemma beror med andra ord inte bara om att vara skriven på en viss adress, eller att ha sina tillhörigheter där ( vem upplever ex Shurgard där möblerna är magasinerade som hemma?) utan snarare där själen finner ro.

Känner mig väldigt hemma både på Ingarö och Sollentuna just nu, även om jag inte är lika ofta på båda ställen.

Dessutom vet jag inte var nästa "hemma" kommer bli, med största sannolikhet inte där jag bott tidigare i alla fall.

Jag känner ingen lust att upprepa vad jag gjort, att bo i samma kommun, eller tom land hela livet, utan känner mig klar då jag flyttar, precis som med relationer.

 

Om jag separerar från en person, av någon anledning så väljer jag inte en person som är likadan den jag haft tidigare, eller hur? Då hade jag ju inte separerat.

Förhoppningsvis har jag fina minnen från hemmet/ relationen, men jag har flyttat, är färdig, klar med den platsen/ personen.

 

Vad jag vet om framtidens boende är att jag kommer inte bo i Solna, Sundbyberg, Ingarö, Vasastan, Norrmalm, Kungsholmen eller Östermalm för där har jag bott. Kvar är då Södermalm, Gamla stan alla andra förorter, ja hela världen!

 

Livet är verkligen en överraskning