Det är ganska häftigt att dela husrum med tre andra under några dagar.
Det innebär att tiden till samtal finns men även tiden att visa sina vanor.

Visst känner vi alla någon människa som har rykte om sig att vara hård och tuff, men hos dem Hen är trygg med är varm och mjuk?
Eller Hen som alltid är festens roliga pajas i själva verket har ett melankoliskt sinne och stundtals isolerar sig för omvärlden.
Allt är Mao inte som det ser ut.

Jag betraktar kastanjen som hänger på grenen, taggig och ogreppbar. Men så händer något......

Plötsligt sprängs skalet och den varmt rödbruna, mjuka kastanjenöten visar sig, den som är så len att smeka.

Kanske är det så för oss alla, att vi är som vackrast då vi visar vem vi verkligen är?
Att människor som trott sig veta vem vi är blir förvånade, ja till och med besvikna då tuffingen egentligen är en mjukis, och vice versa.

Naturligtvis kan det vara så att rädslan att vara avskalad och själsligen avklädd, kan vara större än modet att visa sig som man är, med fel och brister. Men om man vågar, rätas ryggen ut och luften blir lättare att andas.

Allt har sin tid

Hoppas ni alla får en kärleksfull och kreativ måndag!