Jag ska bedriva kennel framöver, igelkottskennel, jo det är sant.
Det finns nog inget djur som väcker så mycket ömhetskänslor som just igelkotten.
Kanske för att vi känner igen oss och andra i dess beteende?
När fara nalkas, rullar vi ihop oss och visar taggarna och när vintern kommer går många av oss in i ide, själsligen.
Dessutom är vi alla, mjuka och sårbara därinne, det är jag övertygad om.

Nu är det så att den svenska, vilda igelkotten inte får hållas i fångenskap, inte får avlas på, så den lille filuren ska inte vara i min kennel. Nej det blir nog den långörade afrikanska sorten, sida vid sida med jämtgetterna:)

Den som lever får se !