Om jag har valt att ta ett beslut, gnäller jag inte över dess konsekvenser, fast det känns jobbigt, jag har ju valt att agera eller inte agera på ett visst sätt. Hänger ni med?

 

När jag flyttade till Ingarö, i oktober för drygt två år sedan, hade jag ingen aning om vilken vinter som väntade mig....

Fem månader utan vatten, temperaturer ned till 13 grader, inomhus och väl använd frigolitsits på utedasset.

Visst kändes det en smula motigt ibland att skotta snö i hinkar för att sedan smälta i kastruller på spisen till diskvatten.  Visst var jag gråtfärdig när jag drog vattendunkarna med dricksvatten på pulkan från vägen. Vallarna runt var ju över en meter. Men jag hade valt detta, eller snarare sett det som en tillfällig lösning tills jag bestämt mig var jag vill bo.

Ganska precis två år efter min inflytt på Ingarö har jag "flyttat" in i ett annat hus, fulllt av lyx. Vattenklosett, dusch och SPA (ja, nu har jag ju inte använt spat till något annat än atelje för mitt måleri, men ändå)

 

I morse fick jag dock en Deja vu, kände starkt att detta har jag varit med om förr.

Med små, små snigelsteg vandrade jag på darrande ben nerför en GIGANTISK hal och brant backe. Trots Yngsjöbroddar på skorna och trots ett rep att hålla mig i, var jag jätterädd att ramla och bryta lårbenshalsen, ja jag har ju kommit upp i tantåldern, är ju 53 år vilket i sig är en härlig ålder.

 

Hursomhelst beräknade jag att från och med i dag, ska jag räkna med trettio minuters gångtid nerför backen till bilen (det finns inte en chans att den kommer upp, då förstår ni fallhöjden) jag vill ju komma i tid, vart jag än ska, hatar att vara försenad eller ute i sista sekund, av respekt för både mig själv och andra.

 

Så när missmodet en sekund svepte över mitt huvud vid insikten om att så här kommer det se ut, varje dag under vintern, andades jag djupt, sa till mig själv...

 

Ulla, du har själv valt detta!

 

Hoppas ni får en kärleksfull och kreativ dag!