I dag skulle min fina pappa ha fyllt 84 år men dog 1989, vid 61 års ålder, alldeles för tidigt.

Jag har tänkt på honom varje dag sedan dess. Mestadels med glädje och tacksamhet, men ibland med sorg.
Att jag idag bor på Ingarö, är en följd av att pappa tillbringade många somrar under trettiotalet på kollo.
Vad han fick utstå på de kolonier som kyrkan arrangerade, med präster som ledare, kan jag bara fantisera om. Han berättade bara en del av detta.
Vad jag vet är, att det var skälet till att han i början på femtiotalet köpte landstället på Ingarö.
"Mina barn ska ALDRIG behöva åka på kollo!" var argumentet till köpet.
Och nu bor jag här!

Jag skulle kunna skriva en roman om pappas uppväxt, liv och leverne, och kommer kanske göra det, men idag skålar jag för pappa.
Tack vare honom och mamma är jag den jag är idag!

Skål