Vaknade på favorithotellet i Gamla stan med träningsvärk i magen och finaste Annica bredvid. Oj, vad vi har skrattat och pratat, såväl djupt som grunt. Var ute och åt fantastiskt gott för att sedan lyssna på djup, innerlig, sensuell blues. Efter den goda frukosten slår det mig att så här är det, tiden vi ger är tiden vi får. Att avsätta ett dygn med en älskad vän, där samtalen får ta tid och att man även i tystnaden, hinner känna samhörighet. Det är så lätt att tänka, säga, det gör vi en annan gång. Men dagar går, blir till månader, blir till år. Helt plötsligt inser man att den andra gången kanske aldrig blir av. Så låt oss hjälpas åt att träffa varandra, njuta i varandras sällskap och känna att vi lever medan livet pågår. Önskar er alla en fin, solig och varm dag på alla sätt och vis!