Kvällen är tyst och mörk.

När man bor som jag är det verkligen mörkt. Visserligen har mina grannar belysning på även nattetid, men när jag är uppe i min lilla stuga är det svart. Ingen gatubelysning eller annat, utan svart.
En god vän till mig som är väldigt mörkrädd, uttryckte bestämt att hon aldrig skulle våga bo som jag. Det spelade ingen roll att jag berättade om mina grannar, att de bor nära.
Själv sover jag som en stock i den svarta natten och har gärna svalt i rummet. Även när jag bodde i Ursvik var det skönt att sova utomhus i bland.

Jag har aldrig varit vidare mörkrädd, men den lilla ev. rädsla jag hade försvann efter den 26 februari 1986.
Min storasyster Gunilla valde att vid 39 års ålder att lämna detta jordelivet.
Efter det försvann rädslan, det värsta hade ju liksom redan hänt.
Två dagar efteråt sköts Olof Palme. Jag hörde det i direktsändning eftersom jag sedan två nätter sovit dåligt.

Den sommaren kunde jag mitt i natten, ensam gå ner genom skogen, till vår lilla sjö som mer är en svart tjärn. Ni vet kolsvart vatten omgiven av höga granar, som i månskenet speglade sig i det ljumna vattnet.
Jag minns hur tyst och nästan magiskt det kändes, när jag ensam gick stigen ner till mossen, till Fiskmyra träsk. Ugglorna hoade och jag kunde starkt känna djurens närvaro.
Plankor var utlagda på den blöta myrmarken, ja kanske tjugo meter för att komma ut till bryggan.
Det doftade starkt av pors och när jag naken gick ner i vattnet, kände jag mig fullständigt orädd. Vad skulle kunna hända?
Den känslan har följt mig sedan dess, jag är inte speciellt rädd för något, förutom en sak, att det ska hända mina barn något. Det är den största rädslan som jag dessutom tror att jag delar med många föräldrar.
Nu säger jag godnatt till er mina vänner, och önskar er en lång och skön nattsömn.
Kram från Skogstrollet