Det var en gång ett körsbär som var saftigt, vackert och välsmakande. En dag kom en varelse och fick syn på körsbäret. Varelsen hade aldrig sett ett sådant vackert körsbär och stoppade raskt in det i munnen. Mmmmmm, njutningen var stor. När allt det goda fruktköttet var uppätet spottade varelsen ut kärnan, det som var kvar. Kvar på marken låg den ynkliga, fula och färglösa kärnan. Det otäcka är att det finns människor som gör detta med andra människor. Sörplar i sig av det vackra, tuggar hårt och skoningslöst, livnär sig på den andres godhet och glädje. Allt för att tillfredställa sina egna lustar, behov. Sen, när allt är uppätet går människan bort, och lämnar kärnan på den smutsiga marken. Vad människan inte vet, är att kärnan kommer att gro, börja spira igen. Det kan ta veckor, månader eller år, men den kommer att gro. Så småningom kommer den lilla bortkastade kärnan, växa och bli ett stort, vackert körsbärsträd. Den girige och hänsynslöse människan kommer resten av sitt liv få vandra i trädets skugga. För handlingen du gör är som en bumerang, den kommer alltid tillbaka, med än större kraft. Karma