Ibland stannar tiden och det känns som om man är åskådare till sig själv, att man sitter på första parkett och betraktar. Förstår ni hur jag menar?
Igår var ett sånt tillfälle.
Jag hade ett telefonsamtal med en mycket kär vän på morgonen. Efter samtalets slut var det precis som jag var med i en film. Rörelserna var långsamma, hjärnan hade olovandes bestämt sig för att skolka, fast den hade så mycket uppgifter att göra.

Dagen gick i ultrarapid och jag försökte medvetet göra sysslor där reptilhjärnan kunde gå in som autopilot.
Sortera papper, förbereda deklaration, lägga i högar, jan, feb, mars..... osv. Ingenting som ens behövde nosa på mitt kreativa sinne, vilket i allafall hade varit lönlöst.
Utan att trampa någon på tån, förstår jag att forskningen där det visades att personer som dagligen, sysslar med papper och siffror, som revisorer och ekonomer är minst kreativa, stämmer (jo, det finns faktiskt forskning på det).
Anledningen är så klart glasklar, eftersom ett plötsligt infall kan få förödande konsekvenser.
"Nääää, vad tråkigt det ser ut med två nollor, jag sätter dit en till" eller "det där lägger jag åt sidan, jag gör det om en vecka i stället, när jag känner mig inspirerad" Ja, ni förstår.

Men om man vänder på steken, är det minst lika svårt att lägga locket på, det blir som en tryckkokare.
Jag har i många år haft hjälp av att kunna sätta på reptilhjärnan då sysslorna som är såååå trista måste göras.
Ett exempel kan vara när femtio säckar jord ska bäras in på en innergård....
Då börjar jag redan vid första säcken, klick, sätta på reptilhjärnan och gå in i ett medvetet psykotiskt tillstånd, samtidigt som jag börjar mitt mantra....
Och pappa haj hmhmhmhmhm....och mamma haj hmmmmmm.....och morfar haj hmmhmmm, och så fortsätter jag att sjunga i huvudet.

Samma metod kan jag använda då jag flyger och rädslan slår på, men då är det en annan sång. "Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord, både röd och vit och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord!" Sådär femtio gånger efter varandra, eller till det slutat skaka, hoppa eller låta.
Inte för att jag är så värst religiös, men det känns väl kanske inte helt adekvat att sjunga om hajar i luften, vad vet jag?
Nu är det åter dags att låta kräldjuren ta plats innanför huvudsvålen. Jag har fortfarande en del kvitton som ska sorteras innan jag ska till Revisorn.

Och pappa haj hmm.....