I samband med min utställning på Sommarsalongen 2010 (i anknytning till Viktorias och Daniels bröllop) var Björn Ranelid en av de 20 som ställde upp med handavtryckningar i betong samt kärleksord.
Han var uppriktigt intresserad, tillmötesgående och trevlig, liksom de övriga.
För mig ter sig diskussionen kring hans deltagande i melodifestivalen, som en konstig inställning till att respektera människors särart.
Tusentals människor vallfärdar till coacher, vägledare och terapeuter för att få hjälp med att följa sin inre röst och våga gå sin egen väg. Att få mod att uppfylla sina drömmar.
Varför blir man då provocerad av någon som verkligen gör det? Blir det kanske en plågsam påminnelse om sin egen rädsla.
Glöm inte att det bara är rädda människor som mobbar, oavsett ålder.

Utan att känna Björn tror jag dessutom att han mår bättre än de flesta. Just för att han vågar göra saker som inte är självklara. Ni vet de gamla citaten....

"Det är bättre att ångra något man gjort än det man aldrig gjorde"
"Bättre att lyssna på den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge"

Var rädda om er!