Jag tror och hoppas att vi alla har en skyddsängel som vakar över oss.

Det känner jag starkt då många vänner och bekanta okar sig över att vi ska åka runt i USA så pass länge och i många fall på landsbygden.
Mer än en gång har jag fått refrängen till låten som spelades i filmen "Den sista färden" trallandes för mig.
Ni vet, banjo och gitarrbattlet som utspelades i obygden, på landsbygden där de flesta invånarna var släkt med varandra, inavelbyn.

Visst kan jag hålla med dem som hävdar att de skummaste och sjukaste brotten ofta händer på den lilla orten och inte i storstaden. Ni vet föräldrar som låser in sina barn i källaren eller byter blöjor på sina söner långt upp i medelåldern. Men att hela USA skulle bestå av dessa skummisar tror jag är att ta i.
Hur som helst, om ett par dagar bär det av.
Det kändes riktigt vemodigt att ta farväl av alla fina människor på Skoga.
En del var uppriktigt ledsna och sa " men oj vad tråkigt det kommer bli när du är borta, men de flesta bara önskade lycka till.
Nu ska jag kolla lite praktiska saker som måste funka med finaste Anette, är sååå tacksam över mina underbara vänner som ställer upp i vått som torrt!