Havet är underbart, med sitt salta vatten som alltid känns lite kallt. Men även sjön är underbar, med det friska söta, drickbara vattnet. Det är precis så det är i livet, ömsom sött ömsom salt. Ris och ros.

Tyvärr tror några att det enbart är det söta, det vackra som livet består av, så när något händer som inte känns varmt, mjukt och lent blir de livrädda och utbrister men....så här ska det inte vara!!!

Vad de då då inte förstått eller kanske inte vill se, är att det är just på grund av att livsresan, uppe på bergstoppen och nere i dalgången som vi får något att jämföra med.

Om jag vet att jag varit nere i den djupaste av dalar och sedan förmått mig att klättra upp, högst upp med en fantastisk utsikt över landskapet, vet jag också att jag har förmågan att just klättra.

 

Efter lördagens besök i Hågelbyparken kom vi och prata om olika bilsammankomster.

Jag arbetade på Kärsögården, ett behandlingshem för tablettberoende personer från hela Sverige som låg på Kärsön, förbi brostugan innan Drottningholms slott.

Variationen på yrken och socialgrupp på de boende varierade kraftigt, men visst var vårdpersonal i majoritet, sjuksköterskan och läkaren har ju tillgång till medicinskåpet. Det huvudsakliga missbruket var Benzodiazipiner dvs, lugnande som Sobril och sånt, men även smärtstillande som Treo och Citodon och hör häpna nässprej, Nezeril.

 

Min uppgift var att dels vara behandlingsassistent men också ansvara för kulturen, gymnastiken och utflykterna.

Tyckte  det var både roligt och lärorikt, men självklart även väldigt ansvarsfullt.

Några gånger i veckan åkte vi ut på utflykter och ångesten i minibussen kunde kännas starkt då fobiträningen ex. var ett besök på Cosmonova.

Hur som helst blev klockslagen oerhört viktiga, för hade en boende ett nedtrappningsschema med tablettintag varannan timme, fick vi anpassa utflykten efter det.

 

En kväll då jag satt på bryggan med några av de boende (på kvällen och natten arbetade man alltid ensam med tolv boende) ställdes frågan "Ulla, vad händer om det börjar brinna, eller om vi behöver åka in med ambulans när hela vägen står blockerad med bilar?"

För så var det och kanske är än i dag, att varje onsdag var det raggarträff vid Brostugan.

 

Med vetskapen om att mitt svar skulle kunna starta en orkan av dödsångest och tankar som rusade i väg, svarade jag med trygg stämma "Ingen fara, det finns alltid en väg in hit"

Är det månne det som kallas en vit lögn?

Nåväl, när alla gått och lagt sig ringde jag brandmästaren för att berätta om frågan som kommit upp, och efter samtalet var jag helt lugn.

Vad sa han då?

 

"Ingen fara, kommer ett larm så sätter vi bara på den största plogen på brandbilen och då kan jag lova att det blir rent på vägen!"

 

Minns att vi skrattade gott åt svaret på morgonen därpå!

 

Ha en fin kväll alla människobarn!