Klockan är strax efter 3 och jag vet att det är timmar kvar tills gryningen är här. Tycker det är konstigt att jag vaknar och känner mig pigg.
Eller pigg kanske är att ta i, snarare övertrött på ett sätt som bebisar kan vara. Ni vet när dom vill sova, men inte kan och blir frustrerade därför.

Jag minns min älskade son som ilsken som ett bi, av trötthet skrek, "JAG VILL INTE!!!
Vid frågan, men snälla gubben vad vill du inte, svarade han " JAG VILL INTE VILLA". Han var hel enkelt för trött för att ens orka fundera på varför han var trött.
Nå väl, riktigt så illa är det inte. Jag är mer överraskad över att jag vaknar så tidigt med tanke på hur intensiv veckan har varit med max fem timmars sömn per natt.
Antagligen är det så, att min trogna om än lätt utslitna följeslagare, kroppen, tar sats, är inställd på att köra, och väser "Ok baby, here we go again!!!"
Så himla skönt att då kunna viska tillbaka, nej min kära, trofasta vän, du får ligga hur länge du vill idag!

Nu vet vi ju båda två, kropp och själ att vi kommer inte sova så länge till.
Vi kommer sätta oss vid datorn och fortsätta skriva på hemligheter.
Hemligheter som så småningom kommer tas fram i solljuset när tiden är inne.
Men än så är det länge dröjer det tills den gryningen kommer.

Oj!
Tittar ut genom fönstret i den mörka natten/ morgonen och ser ett vitt vinterlandskap!!!!
Jag drar täcket över huvudet och försöker sova en stund till,
känner att jag skulle behöva få herrbesök i sängen.

"Kom tillbaka John Blund, du är så välkommen!"