Vaknade på morgonen av en insikt som gjorde mig klarvaken.
Det är både med sorg och lättnad när vissa saker går upp för en, poletten trillar ner, det går upp ett ljus m.m
Men i det här fallet innebar insikten mest om sorg.
Jag blir som sagt inte besviken särskilt ofta eftersom min följeslagare är citatet "Que sera sera" som jag även har intatuerat ( ja ni vet som många medelålders kvinnor har, nu mer)

Men i morse insåg jag att jag blivit lurad, utnyttjad, förd bakom ljuset, och nu får alla ni känsliga hoppa över det fruktansvärt fulla ordet röv........ad.
Detta dessutom av en människa jag trott allt gott om och som har betytt oerhört mycket för mig.
Det gjorde ont så jag mådde illa!

Tog en kopp kaffe, funderade och tänkte .....Ulla bli inte bitter, utan bli arg eller ledsen.
Har ju lärt mig av En Fantastisk handledare jag hade en gång, att bitterhet är outlevd sorg.
Smaka på orden OUTLEVD SORG.

Diskade upp koppen, kände mig väldigt, väldigt ledsen och ska tillåta mig sörja.
Inser dessutom att personen i fråga själv måste må så fruktansvärt dåligt, att jag mest tycker synd om vederbörande.
Det är synd om människan som Strindberg sa.

Var rädda om varandra