Lördagslyx!

Har givit mig själv frukost på sängen, kaffe och gott bröd med ägg och kaviar, min absoluta favorit!
Lyssnar på Da Capo med Anders Eldeman, just nu Louis Armstrong eller Ludde Armstark som mamma alltid sa.

Älskar verkligen helgens morgnar!

Lördagen med Da Capo 6 till 7, sedan Ring så spelar vi, och där emellan DN.
När ring så spelar startar är jag som regel redan ute och jobbar i trädgården eller i väg till någon eller något, så det blir ett sporadiskt lyssnande.
Söndagar där jag läser DN från pärm till pärm (utom sporten, den hamnar direkt i bastun)

Annars är det P1 som radion är inställd på under dagen och det gäller veckans alla dagar. Har alltid varit så.
Det är så många bra program så jag kan inte räkna upp alla, men filosofiska rummet, naturmorgon, kulturnyheterna, radioteatern och dokumentärer är bara några att nämna.

Samtalen mellan Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg är ett så underbart exempel på hur två starka kvinnor, med erfarenhet och mognad, respekterar varandras åsikter.
Många gånger tycker de helt olika och säger då, som svar på råd till radiolyssnare
"Ja, som du märker tycker vi olika, du får välja vilken lösning du tycker passar just dig"
Utan minsta behov att hävda sin egna förträfflighet i att äga kunskapen om vad som är rätt och fel.

Nu är ju damerna i åttioårsåldern och kanske är det en följd av personlig mognad, men jag tror inte det.
Jag tror att det är ett personlighetsdrag att vara intresserad av människor. Att vara genuint intresserad av människors likheter och olikheter.

Så länge jag kan minnas har jag aldrig tyckt det är speciellt upphetsande att diskutera kläder, handväskor, smink och frisyrer. Jag har alltid varit mycket mer intresserad av människan bakom detta.
Visst, i yngre tonåren var sånt viktigt för mig, då var ju alla yttre attribut viktiga, eftersom jag trodde att man blev bedömd därefter.
Men från och med gymnasiet har jag inte brytt mig om vad som är inne eller ute, även om jag naturligtvis blir påverkad.
Under många år sydde jag det mesta jag bar själv (jag har faktiskt börjat göra det igen).
Och vet ni vad, jag tror att det är grunden till att jag under hela mitt liv arbetat med just design och konst.

Jag struntar fullständigt i vad som är inne eller ute, även om det naturligtvis inte alltid varit det bästa sedd ur ekonomisk synvinkel.
För så är det, vem vill ha sin klänning eller trädgård designad för att se ut som alla andras?

Självklart tycker jag att det som är vackert också är inbjudande och tilltalande. Men kruxet är att min bild sällan överensstämmer med modets, jag kan liksom inte tilltalas av något bara för att det är en trend.
Och vem bestämmer vad som är vackert?

Så för att knyta ihop säcken fortsätter jag lyssna på Klezmermusik, jazz, folkmusik, blues, Fado och P1.
Läsa ryska författare, se franska, spanska, italienska, finska och japanska filmer, läsa och skriva poesi, odla medicinalväxter, spela dragspel, munspel, äta fondue, dricka mjöd och champagne, prata med naturväsen, dansa för mig själv, blåsa såpbubblor berätta fräcka historier, älska och leva.
Bära favoritkläder så som kaftaner och Thailändska batikklänningar, oavsett om de är fullständigt otrendiga.

Allt detta kommer jag fortsätta med oavsett om det är trendigt eller otrendigt ( ja,ja, jag är fullständigt medveten om att nu är ovanstående musik "inne" och det är ju kul!)

Avslutningsvis vill jag bjuda på en av de vackraste dikter jag vet, som handlar om just detta. Att se det vackra.
Det är en japansk dikt med tusentals år på nacken.

Hos den man älskar
blir kopparärren
skrattgropar