Lust och skriverier
To be or not to be, dobidobidobido, att skriva eller inte skriva, that's the question.
Nä, riktigt så är inte tankarnas färd, sanningen är nog mindre poetisk än så, lusten och orken har helt enkelt inte funnits där, det har varit så mycket annat som dragit i min hjärna.
Mitt motto har alltid varit att just lusten driver verket (det gäller allt) och därför handlar det inte på något sätt om lathet eller bekvämlighet.
Jag har skrivit om det förr, att just uttrycket snarare är en drift än ett genomtänkt skapande.
Väldigt sällan har jag stannat upp och analyserande tittat på texten, åtminstone när jag skriver ett kåseri eller blogg som det heter i denna form. Orden bara pockar på och fingrarna spelar pekfingervalsen på den lilla plattan av glas.
Efteråt är det som att stiga upp ur kattlådan, krafsa över resultatet, eller tända en cigarett efter sexakten, sträcka på sig en stund och sedan gå vidare med känslan att trycket har släppt litegrann, åtminstone för den här gången.
Nu varken röker jag eller utför mina behov på låda, så liknelsen kanske är långsökt, vad vet jag, men fingrarna bara skrev på.
Att skriva en berättelse som innehåller minnen, sekvenser av smärta och glädje som samlats i hjärtat behöver en annan sorts diciplin.
Morgonrutinerna avklarade för att sedan skriva ett visst antal tecken under dagen, eller natten för den delen om man har den rytmen.
Eller skriva några timmar, göra något annat för att sedan återgå till datorn, plattan eller mobilen.
Läsa igenom, reflektera och kanske flytta stycket till ett annat tillfälle i historien som växer fram.
Vilken tur att det finns datorer, tänker på gamla långfilmer där författaren påbörjar en text, gång efter gång för att sedan riva bort pappersarket, krama ihop det till en liten boll, kasta i sopkorgen för att sedan påbörja ett nytt försök.
Med dagens miljötänk skulle det vara ett fruktansvärt slöseri med papper = träd= miljö.
Oavsett form känns det i alla fall hoppfullt att hjärnan öppnat upp sig för världen och börjar skaka av sig rost och damm som den samlat på sig.
Ser fram mot många valser med pekfingret!
Önskar er alla (och speciellt ni tappra som hängt med mig trots det magra resultatet jag åstadkommit den sista tiden) en fortsatt trevlig kväll!
Måndag
Och dagen kom då risken att förbli innesluten i en knopp var plågsammare än risken att slå ut i blom
Anais Nin
Den fula ankungen
Grönskande nationaldag
Lördagen var sannerligen ett fysiskt reklamblad över den kommande sommaren. Solen som lyste genom det skira lövverket, den bedövande doften från syrenerna och den söta ( vet inte om jag tycker den är god eller obehaglig) doften från oxlar och rönn i blom, ja de är ju Sorbus båda två.
Promenaden genom den stora begravningsplatsen blev en alldeles naturlig stund av mindfullness eftersom det inte fanns något annat alternativ än att lyssna på fåglarnas konserter och inmundiga och andas in naturens aromer.
Ja, inmundiga eller äta som kanske är lättare för yngre att förstå var precis det jag gjorde.
Efter att ha öppnat nyfikenhetskranen och törsten efter nya kunskaper inom växternas magiska värld, ser jag allt som möjlig mat.
I lunden där familjegraven från 1800 talets mitt ståtar, plockar jag med försiktighet och stor vördnad munnen full med späda Lindblad.
Tugg tugg tugg, nästa smakprov är almens små läckra, lätt hasselnötssmakande små frökapslar, mums, mums, mums.
Ett par c-vitaminspäckade granskott i samklang med maskrosblad och lite syrenblommor, avslutar jag smakstunden i lunden med eftersmak i munden.
När jag senare vandrar bland båtarna får jag se ett ståtligt par med sina ungar. Med stolthet och uppenbar beskyddarinstinkt låter de sina ungar först ta för sig av brödet jag kastar i vattnet.
Jag kisar över vattnet och ser Stockholm från en annan sida än den jag är van vid.
Det kändes helt självklart att nationaldagen inföll just den här dagen.
Önskar er en fin dag ullafriberg© 2015
Ur svenska hjärtans djup
Sveriges nationaldag!
Sorterar kort och hittar detta passande foto på min svåger Luis, taget någon gång i början på 60 talet.
Sverige var på den tiden lika exotiskt för honom som Portugal var för oss.
Idag är jag glad och tacksam över det faktum att genom Luis blev Fados, bläckfisk, grillade sardiner, piripiri och pregos, lika självklart i livet som köttbullar, Kalles kaviar och Evert Taube.
Önskar er en dag som blir alldeles, särdeles underbar!
En självklar favorit i repris
Kyssande vind
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.
Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid, om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.
Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.
~ Hjalmar Gullberg ~
