Mycket festande och umgänge med vänner blir det så här på sommaren och en sak slår mig, jag börjar överleva, eller rättare sagt passera den ålder då många vänner och föräldrar dött vid. I lördags ett hejdundrande kalas för sextioåringen med många gäster på bokad restaurang och igår en stillsam räkfrossa i sällskap av sextiotreåringen och två vänner.
Jag minns min pappa som på sextioårsdagen var så tärd av cancern, att växthuset han fick i present blev en sorglig påminnelse om att det inte skulle användas så mycket innan han dog. Trots det, blev han överlycklig och sommaren därpå odlades det tomater och gurkor för fullt. Det blev den enda sommaren. Mamma var vid 60 år en ganska ledsen och en smula förvirrad kvinna som tagit pappas död oerhört hårt. Inte konstigt med tanke på att de träffades då hon var tretton och pappa femton.
I lördags var Kerstin som fyllde år fullständigt självlysande av glädje. Vi skrattade, dansade och åt mat så vi bräckte det stora tabberaset i Katthult ( tror det hette så) och klockan tre på natten vinglade vi hem i den ljumma augustinatten. Igår skrattades det och samtalen var varma och vänliga, räkskalen kastades överbord till fiskarnas glädje och de tända ljusen skapade en mysig stämning under kapellet, lite som att tälta, men på vatten. Kluck, kluck lät det utanför och på andra sidan lyste det trivsamt i fönstren på Tantos kolonistugor, där det för övrigt är sjutton års väntetid.....

Hur som helst blev bägge födelsedagar en påminnelse om att livet är rätt trevligt även om hösten närmar sig, både i årstid och i livet.
Nu en promenad i den varma sensommarkvällningen
Grattis ni som fyller år eller har fyllt år!

Förut trodde jag att mod var att vara orädd.
Nu tänker jag annorlunda.
Mod är att gå emot min rädsla, göra som OM jag vågade.
För om jag väntade att handla tills rädslan försvann,
skulle jag få vänta till döddagar
Text på kort från Öckerö

230 sidor skrivna och ändå är berättelsen inte klar, jag ser ännu inte slutet. I två och ett halvt år har texten kommit till mig i perioder, ibland som en fördömd damm där jag inte hinner skriva det som kommer ut ur hjärnan och ibland kan det gå dagar då jag inte skriver ett ord på berättelsen, av självbevarelsedrift.
Under historiens gång knackar andra små texter, reflektioner och dikter på som vill ut och då läggs berättelsen åt sidan. Likadant är då innehållet är så smärtsamt att jag måste ta en paus för att vila själen. Innehållet är så starkt att jag ofta påminns om att verkligheten överträffar dikten och kanske just därför skriver jag parallella historier. I mina pärmar, lådor och i datorn svämmar det över av bokstäver som bildar ord, meningar och berättelser, ja jag har skrivit sedan sjuårsåldern så det är väldigt mycket text.....

Ikväll har ytterligare ett kapitel lagts till och jag är trött i både kropp och själ, det ska bli skönt att sova
Godnatt alla människobarn, var ni än befinner er